Oro bland flyktingar när Fur läggs ner

Som mest bodde drygt 600 barn, vuxna och äldre i de stora byggnaderna vid sjön, det är tre gånger så många som i själva samhället Saleboda. Nu finns knappt hundra av dem kvar, de flesta flyttar i dagarna. Eller flyttas. För det är Migrationsverket som bestämmer när och vart flyttlassen går, ofta bara med några dagars framförhållning. En del har hamnat i Stockholm eller Östersund, andra i Trelleborg eller Ronneby.

När BLT kommer är det tyst och lugnt. Solen skiner och några av de unga männen som fortfarande bor kvar är på väg till den provisoriska cricketplanen mellan husen. De bär shorts och sandaler och vill gärna prata.

– Jag önskar att jag fick stanna här. Nu är det lugnt, inga bråk, säger Momrez Khan, 21 år.

Han har flytt från Afghanistan som de flesta andra som är kvar. De som är sist ut. Barnfamiljerna prioriterades och många av den fick eget boende. Nu verkar lägenheterna vara slut.

– Jag ska flytta till Galaxen i, vad heter det, Kyrkhult? Men jag vill inte. En kompis bor där och säger att det är jättedåligt. Alla som rökte hasch och bråkade här har flyttat dit.

Ett gäng samlas runt oss. Alla ska till samma ställe och alla säger samma sak med lite hjälp från Imran Sabawoon som hälsar på från Växjö och som pratar svenska.

– De säger att de redan är halvgalna här och att de inte vill bli helgalna.

De har bott på Fur i över ett år, en del i 18 månader. Hela tiden har de väntat. På Migrationsverket och på något slags besked. I april har Noorullah Shinwari, 27 år, fått tid för sin första intervju med myndigheten som beslutar om hans framtid.

– Jag har väntat i ett och ett halvt år, plötsligt får jag veta att jag ska flytta till ett annat flyktingläger och vänta ännu längre.

Hur känns det?

– Det känns orättvist. En del har ju fått egen lägenhet, säger Noorullah Shinwari.

Tillsammans har det bildat ett cricketlag, Karlskrona Zalmi cricketförening. De tränar i Fur och åker ibland in till Karlskrona för att spela.

– Jag trivs i Karlskrona, det är bättre än hemlandet. Jag vill lära mig svenska och komma i gång, säger Momrez Khan.

Den självutnämnda tolken Imran Sabawoon förklarar:

– Visst, Fur är långt ifrån stan, men här finns bussar och de lär sig svenska. Från Galaxen går bara två bussar i veckan in till Olofström. Det är vad de fått höra i alla fall.

Rykten sprids snabbt till sanningar på flyktingboendet och det är svårt att avgöra vad som verkligen stämmer. Klart är att det blir tomt i det lilla samhället som tog emot flyktingarna med öppna armar en januaridag 2015. En av dem som viftade med flaggor och bjöd på pepparkakor är Birgitta Håkansson från Välkomstkommittén. Det var andra gången. Första gången var på 90-talet när det gamla sanatoriet blev hem åt flyktingar från forna Jugoslavien.

– Jag kände att det fanns ett visst motstånd i byn när vi fick veta att flyktingarna skulle bo här. På informationsmötet pratade folk om att vattnet skulle ta slut och annat, enligt mig, rent trams. Så då drog vi i gång Välkomstkommittén igen, säger Birgitta Håkansson.

I dag känner hon sorg. Många av människorna har blivit hennes vänner, precis som flyktingarna på 90-talet.

– Vi som engagerat oss i två år känner en väldigt stor saknad, men också glädje för dem som har fått det bättre och som mår bra. Det har varit en otroligt givande och rik tid även om det var kaotiskt i början. Nu känns det tomt.

Välkomstkommittén består av ett gäng pensionärer som varit på boendet två dagar i veckan för att lära ut svenska, prata, kramas eller dricka kaffe. I början när läget var mer akut samlade de in och delade ut kläder och hygienartiklar. Senare startade de syverkstad och cykelverkstad. De har anordnat musikkvällar och kontaktat advokater. Gråtit eller skrattat tillsammans med människorna som de kanske aldrig får se igen.

– Vi har mötts av en sådan tacksamhet, de har varit så glada över att ha oss där och de säger att vi lättar upp deras tillvaro. Nu sprids de runt om i landet. Det är ett konstigt förfarande om du frågar mig, många har ju börjat skapa sig ett liv här, säger Birgitta Håkansson.

Hur tror du att byn kommer att förändras?

– Jag vet att många tycker det är tråkigt att de lämnar oss. Innan var det liv och rörelse och vi fick fler bussförbindelser. Nu blir det tyst och mörkt.

Energin är slut. Det tycker Jesper Dagsberg som är platschef på boendet.

– Man drar ju inte i gång något nu, som att fixa till fotbollsplanen. Vi planerar inga aktiviteter längre. Folk är rätt låga, både personalen och de som bor kvar.

Personalstyrkan har krymp från 14 till sex personer. Om en vecka, den 7 april, flyttar de sista flyktingarna och personalen sägs upp.

– Vi har ju levt med detta länge. Avtalen har varit på tre eller sex månader så vi har fått börja om hela tiden. Det är svårt att driva verksamhet på det sättet, svårt att skapa något bra.

Momrez Khan bryr sig inte så mycket om avtal. Han vill mest en sak.

– Jag vill stanna här, jag vill ha ett eget hem. Nu måste jag bara vänta någon annanstans.

boende på Fur.