Dödshotade Mirja: "Det syns inte på mig att det gör ont”

Enligt Brå anmäls 50 fall av våld i nära relation i Sverige varje dag. Enligt Folkhälsomyndigheten är det så vanligt att det klassas som ett folkhälsoproblem.

I dag uppmärksammar Kvinnojouren i Karlskrona Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor med en ljusmanifestation i Trefaldighetskyrkan.

Våld i nära relation börjar nästan alltid med att den som misshandlar förbjuder och kontrollerar sin partner. Det vet två utsatta kvinnor som BLT har träffat tillsammans.

Matilde träffade sin exman genom en gemensam aktivitet. Men tidigt i förhållandet förbjöd han henne att ha konton på sociala medier, egen telefon och eget bankkort.

– Att det handlade om kvinnovåld förstod jag först när det inte längre handlade om mig. När det gick ut över mitt barn och husdjuret. När han blev svartsjuk.

– Jag kan fortfarande inte göra någonting utan hans tillåtelse eller underskrifter. Och jag kan inte flytta till en annan ort för att studera för då tappar jag umgänget med mitt barn.

Den psykiska och fysiska misshandeln har pågått i flera år och har lett till att Matilde i dag lever i skyddat boende i Blekinge. Nu kämpar hon för att få ensam vårdnad.

– Socialen säger att jag inte kan få tillbaka mitt barn förrän jag mår bra igen. Men vem mår bra utan sitt barn?

Mirja, som också bor på skyddat boende, känner igen sig i bemötandet från socialtjänsten.

– Är man stark är man för stark, är man svag är man för svag. Det är inte lätt att vara balanserad när du befinner dig i en krissituation. Och det tär att bli ifrågasatt och runtslussad – samtidigt som man är rädd.

För bara nio månader sedan levde Mirja ett socialt och utåtriktat liv med fokus på sina barn och sitt arbete. Ett rykte som nådde hennes man och övriga familj ledde till att livet i dag ser helt annorlunda ut.

Mirja blev misshandlad och hotad av både sin man, hans familj och sin egen släkt.

– Jag lever under dödshot. Det handlar om två familjer men alla har samma mål. Jag har dragit skam över dem och för att skammen ska försvinna måste de döda mig. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i den här situationen. Att jag skulle utsättas för hedersrelaterat våld.

Känslan av orättvisa kommer ofta, säger Matilde.

– Fast man är mer skyddad nu känns det som att man har kastats i fängelse. Min exman kan göra vad han vill. Han är den som hotar och slår men det är jag som är inlåst.

Båda kvinnorna säger att den psykiska misshandeln är värst.

– Man tar hellre ett slag. Det gör ont i fem minuter, sedan glömmer man det. Men det psykiska som inte går att bevisa, det tär och bryter ner dig, säger Mirja.

– Till slut trodde jag på allt elakt han sa om mig. Att jag är en dålig mamma, att jag inte förstår eller kan någonting, fyller Matilde i.

Mirja har inte träffat sina barn på nästan åtta månader.

– Min man har tagit barnen till vårt hemland – av två anledningar tror jag. Dels för att psyka mig tills jag inte orkar mer, dels locka ut mig så att de får tag i mig.

Vad tror du att de gör om de hittar dig?

– De dödar mig. För dem finns bara ett mål. Att döda mig så att skammen över familjen försvinner.

Kvinnornas framtid är oviss.

– Jag är rädd för den och för att jag inte ska orka. Jag ser inte hur detta ska kunna sluta när myndigheterna tror mer på honom än på mig, säger Matilde.

Mirja vill tänka positivt.

– Det kommer att ta tid men någonstans måste det finnas ett slut. Sen får vi hoppas att det är gott.

Lever i skyddat boende.

Yamile Lindgren