Kvinna, 58: ”Ledsen att jag inte kunde skydda barnen”
– Jag levde ett enkelt liv tillsammans med min man och våra två gemensamma barn. Från en dag till en annan kommer min man hem och berättar att han träffat en ny kvinna och jag lämnas i total chock. Det var som om någon slog undan benen på mig. Jag tappade liksom fotfästet. Plötsligt stod han där, mannen jag drömt om så länge. Han var tolv år yngre än jag och så snygg! Plötsligt var livet liksom kul igen! Vi umgicks i stort sett dagligen från dag ett och innan jag visste ordet av hade jag och mina barn flyttat hem till hans lägenhet. Det gick fort. Även han hade barn hemma. Det tog inte lång tid innan jag märkte hur han behandlade barnen annorlunda. Mina barn var liksom inte riktigt lika mycket värda. Han krävde total disciplin. Kliniskt rent hemma. För att ta ett exempel kunde han be mina barn städa om toaletterna tre-fyra gånger innan han var helt nöjd. För att undvika bråk började jag rusa hem från jobbet för att städa undan och se till så hemmet var tiptop tills han skulle komma hem. Men det räckte ändå inte, det var alltid något. Alltid.
Hur var det att leva med misshandeln?
– Det låg liksom alltid latent hemma hos oss. Det var ingen trivsam stämning. Barnen var nervösa hela tiden vilket gjorde att det hände små olyckor bara därför. Till exempel om ett mjölkglas spilldes ut kunde det bli värsta stora grejen med bråk som alltid slutade med att barnen grät och blev sittande på rummet hela kvällen. Det var som om han njöt av detta. Jag skämdes så inför våra grannar när jag mötte dem i trappen. De måste ha hört…
– Barnen mådde inte alls bra under den här perioden. Och det har påverkat dem även efteråt. Ett av mina barn valde efter ett år att flytta hem till min exman och hans nya flickvän. Väl där drabbades han också av våld, men det är en annan story… Jag är så ledsen över att jag inte kunde skydda dem. Jag valde mannen före barnen, tänker jag ibland. Men samtidigt hade jag aldrig något annat val.
– Jag försökte lämna många gånger men hade stora skulder efter att ha sålt mitt och min exmans hus. Jag hade inte heller något bra nätverk som kunde hjälpa mig. Många långa år bodde jag där i ångesten och den psykiska misshandeln innan en hyresvärd trodde på min förmåga att hantera räkningarna och på så vis kunde jag lämna. Jag fixade allt utan hans vetskap. Jag skrev på kontraktet i hemlighet, började inreda med gamla loppisfynd och annat som mina vänner skänkte till mig. En dag när han var på jobbet stängde jag dörren, släppte ner nyckeln och förlovningsringen i brevinkastet och gick.
– Jag kan se att mina barn tagit skada, men samtidigt har upplevelsen gjort dem starka och jag vet att de kommer få ett bra liv trots allt. Min egen framtid är ljus. Jag har ett eget hem. Min frihet att göra vad jag vill när jag vill. Jag tror faktiskt aldrig mer att jag kommer låta någon man komma in i mitt liv. Det känns som om den dörren är stängd. Och det är helt ok. Jag klarar mig bra. Jag är lycklig.”
Kvinna, 58
