Serrano drömmer om påvens välsignelse

Just "Piss Christ" är om något ett exempel på det. Ett lysande krucifix i gult och orange, en bild som även i den retrospektiva utställningen på Fotografiska i Stockholm, 25 år efter att den gjordes, får en central placering. Om den väcker anstöt är det på grund av titeln och vetskapen om hur den är gjord. Det gula är urin.

Nåd i pissigt liv

En berättelse om kristen nåd i ett pissigt liv? Knappast enligt de katolska fundamentalisterna i Avignon som hamrade sönder en version av verket 2011. De såg det som blasfemiskt. Serrano ser tvärtom religiös konst.

Han skulle aldrig, likt Lars Vilks, använda sig av symboler från en religion som inte är hans egen.

Reklamestetik

Även utställningens nyaste bilder har samma reklaminspirerade estetik som de tidigare. Själv talar Serrano om olika delar av samma helhet. Han tillstår att hans bilder inte väcker samma starka reaktioner som tidigare.

I 1980-talsserien "Body fluids" använde han bröstmjölk, sperma, blod och urin; på den tiden potentiellt livshotande substanser på grund av aids. Men liksom i bilderna av fekalier i förruttnelse omvandlar Serrano ursprungsmaterian till något snyggt.

Nya bilder i Bryssel

Till Stockholm kommer han direkt från Bryssel där han tagit en serie bilder på uteliggare som ska visas i höst på The Royal Museum of Fine Arts, samma museum som om ett år gör en retrospektiv där man vill inkludera både den förstörda bilden i Avignon men också återstoden av de sexbilder som fick ett gäng högerextremister att löpa amok på Kulturen i Lund 2007.

Den gången var det porträtt av människor i okonventionella sexuella situationer som slogs sönder med yxa och kofot.

Finns det något korn av tillfredsställelse i att framkalla så starka reaktioner?

TT