Filmrecension: Snömannen
En kvinna försvinner från sitt hem i Oslo. Utanför huset hittas hennes halsduk, knuten runt en snögubbe.
Den strulige men briljante polisen Harry Hole (Michael Fassbender) och hans nya kollega Katrine Bratt (Rebecca Ferguson) dras in i fallet och börjar snart gräva i cold case-arkiven efter andra fall där kvinnor har försvunnit i samband med att det har snöat. Naturligtvis visar det sig handla om en ovanligt bestialisk och kvinnohatande seriemördare som triggas av snö (!) och jakten är i gång.
Det är den ganska orimliga upptakten till Tomas Alfredsons nya film "Snömannen".
Som vanligt när det gäller den svenske regissören är det visuella snyggt och grått. Innehållet når dock inte upp till samma klass som Alfredsons två senaste långfilmer, "Tinker tailor soldier spy" och "Låt den rätte komma in".
"Snömannen" är baserad på den norske författaren Jo Nesbøs roman med samma titel och säga vad man vill om honom men någon John Le Carré är han inte. Det är filmens stora problem - när vändningarna är på samma nivå som i en söndagsdeckare på TV4 spelar det ingen roll hur tjusig ytan är.
Det som ändå lyfter "Snömannen" ett snäpp över "Beck" och "Wallander" är den imponerande skådespelaruppställningen. Det är så klart roligare att titta på Chloë Sevigny och JK Simmons än Stina Ekblad och Peter Haber.
Att se Val Kilmer spela en norsk polis från Bergen som mest ser ut som en animerad Richard Nixon-mask är också en upplevelse av något slag.
Råkar man älska svenska deckare återfinns dessutom såväl Sofia Helin som Jonas Karlsson i rollistan tillsammans med bland andra Peter Dalle och David Dencik.
Men till syvende och sist går det inte riktigt att komma ifrån det faktum att det inte är särskilt läskigt med en mördare som kastar snöbollar och bygger snögubbar.
TT