Filmrecension: Det helt nya testamentet

Bryssel är universums centrum och Gud, iförd sladdrig morgonrock och badtofflor, styr världsalltet från en lägenhet med hjälp av en smutsgul gammal pc. Det är utgångspunkten för den belgiske regissören Jaco Van Dormaels senaste film "Det helt nya testamentet".

Filmens huvudperson är Guds tioåriga dotter Ea (Pili Groyne), en pandasminkad emo-tjej som anser att pappa inte tar sitt heliga uppdrag på det allvar som krävs. Och om inte Guds främsta uppgift är att hitta på små men universella jävelskapsregler för att reta gallfeber på mänskligheten (ett exempel: en tappad smörgås landar alltid med pålägget nedåt), är jag böjd att hålla med henne.

Efter en snabb överläggning med storebror JC (som i Jesus Christ) - som ingen annan sett till på evigheter - ger sig Ea ut i världen på jakt efter sex nya apostlar vars berättelser ska komplettera Bibelns nya testamente. Innan hon rymmer hemifrån bryter hon sig in i Guds dator och skapar kaos genom att skicka ut alla människors individuella dödsdatum via sms.

"Det nya testamentet" är en underhållande mix av surrealistisk humor och magisk realism, men tappar tyvärr fart efter en stark och lovande inledning. Det blir repetitivt att ta del av de nya apostlarnas berättelser, som varken är särskilt intressanta eller tjänar något tydligt syfte för handlingen. Och hur kul det än är att se Gud som ilsken slashas, så blir Benoît Poelvoordes griniga monologer efter ett tag tjatiga.

Störst behållning för åskådaren ger några av birollsfigurerna, som Catherine Deneuves överklasslady och hennes oväntade förälskelse i en gorilla, eller Guds försmådda hustru (Yolande Moreau). Den senares förvandling från trög baseballkortsamlare till spirande new age-konstnär som använder makens dator till att designa om jorden med hallucinatoriskt resultat, utgör en av filmens absoluta höjdpunkter.

TT