Filmrecension: Cloudboy

Niilas bor i Belgien med sin pappa. Han vågar inte riktigt vara med när hans parkourkompisar vill ha med honom i leken utan sitter helst för sig själv och pillar med en avancerad digital inspelningsmaskin. Niilas är allmänt sur och tvär och det har förmodligen att göra med att han absolut inte vill åka till sin mamma i Lappland och hälsa på. Hon är same (i all fall är hennes man det) och har en ny familj, som ägnar sig åt renskötsel. Mamman och Niilas har inte setts på många år och hans yngre syskon har aldrig träffat honom.

Nu tvingas han i alla fall iväg till midnattssolens rike och det går inget vidare. Niilas vill inte ens prata med sin mamma och gör allt för att vara så besvärlig som det bara går, i hopp om att bli hemskickad. Hans ilska är hjärtskärande men också tålamodsprövande.

Filmen står och stampar i hans motsträvighet ganska länge och när vändningen väl kommer - och det i ett rörande ögonblick när moder och son får kontakt igen på ett dramatiskt vis - då är speltiden nästan är ute. Ett kort vildmarksäventyr pressas in, då Niilas och hans syskon (den jojkande och modiga systern Sunná är coolast i filmen och förtjänar en helt egen film) ger sig ut på jakt efter en förlupen ren och får oväntad hjälp av en magisk älg.

För en möjligen Steven Spielberg-skadad vuxen saknas några centrala svar på de frågor som ändå uppkommer mellan det vackra fotot och de coola barninsatserna: Varför har inte Niilas och hans mamma setts på så många år? Och var är de förlösande scenerna när de talar om detta?

Men för en ung publik räcker säkert det här äventyret ganska långt. Utsatta men kompetenta barn utgör en klassisk barnfilmsstomme och i kombination med den på film så ovanliga samiska miljön, där små barn får hantera knivar själva och har egna neonfärgade lasson som de fångar in renar med, kan säkerligen imponera.

TT