Verkligheten är annorlunda

Det kanske låter som en baggis. Att ha båda barnen hemma, enbart två vardagar i veckan. Det kanske låter så. Men jag lovar, verkligheten är annorlunda.

För att ingen ska bli komplett galen, varken mamman eller barnen, måste aktiviteter till. Det behöver nödvändigtvis inte vara raketforskning, en 2,5-åring är relativt lätt road. Och är barnet roat, är mamman väldigt road. En tur till den stora mataffären för att införskaffa veckans förnödenheter kan räcka alldeles väl som ett dagsäventyr för Lilla O. Lilla S är som bekant andra barnet, och har därmed ingen talan utan får ”glatt” hänga med.

Givetvis är Lilla O mutad redan innan. För i närheten av den stora mataffären finns ett fik. Alla 2.5 åringar älskar att fika. Tyvärr inte alls på samma sätt som vi vuxna. Istället för att dricka en dricka och prata i timmar gäller att trycka in så mycket socker som möjligt på kortast möjliga tid för att sedan springa runt i cirklar. Men ändå. Det var detta han mutades med. För att följa med OCH uppföra sig på veckohandlingen.

Första missödet sker redan i entrén. Lilla O gastar i en alldeles för hög decibel: FIIIKKAA. Ja det är väl inte så illa tänker ni? Nä. Om han hade kunnat uttala fika. Men det kan han inte. Han säger t istället för k. Och genast vände sig hela köpcentret om och tänkte ”herregud, varför lär hon sina barn såna ord?”. Den numera pionröda mamman hyssjar Lilla O och halvspringer till fiket. Man kan här tycka att mamman borde inse att det inte är en bra idé att ge barnet socker innan veckohandlingen. Att det liksom inte kommer att ge någon positiv effekt alls. Men nej. Tyvärr inte.

Väl inne i den stora mataffären hänger Lilla O, som den schimpans han är, ur kundvagnen. Har ni försökt köra genom de smala, smala gångarna med ett barn hängandes ur vagnen? Vet ni hur mycket de når? För att inte tala om hur snabbt de gör det! Lilla O kan inom en sekund dra ner 100 tandkrämstuber när vi bara gick förbi på vägen till duschtvålen. Usch, tänker de med väluppfostrade barn. ”Har hon ingen pli på sitt barn?”

Resten av affären passeras i samma orkanstyrka. Det största misstaget man kan göra här är att släppa ner virvelvinden. Schimpansen får därför sitta kvar i buren.

Sist kommer affärens trumfkort. Och föräldrarnas mardröm. Godishyllan. Jag vill ha GOOOODDDDIIISS ljuder sirenen. ”Jag tycker OM GODIS!” Inte på något sätt ny info. Men nu finns fika-socker-chocken i färskt minne och barnet vägras godis.

Skrik, panik, tjut och ett världskrig bryter ut.

Lagom till att man ska stå i kön. Lycka. Då får alla andra njuta extra länge av illvrålet.

Kanske är det bara mitt exemplar som fungerar så.

Men jag hävdar ändå. De där perfekta barnen. De finns banne mig bara i statusuppdateringarna på Facebook.