Tränarkåren får en känga

Tobias Grahn glider in på Blekingesports redaktion som den världsvane person han blivit genom alla sina klubbyten.

Han märks.

Han syns.

Han tar plats.

För sådan är ju den Tobias Grahn vi lärt känna.

Han är medveten om bilden av sig själv, men vill direkt kommentera sina 13 klubbar i karriären, moderklubben Rödeby AIF oräknad, eftersom han anser att den där diskussionen alltid varit onyanserad på grund av att de som har och har haft åsikter inte sitter på fakta.

– De som snackar säger 13-14 klubbar. Jag säger 13-14 klubbar som ville ha mig. Jag har ofta skrivit kontrakt på två-tre år, men så har agenter ringt i slutet på kontraktstiden och då har jag blivit utköpt därför att det gått bra för mig i klubben jag var innan. I 90 procent av fallen har det varit så och lika ofta har jag gått från en lön till en högre lön.

Trots den förklaringen har Tobias Grahn fått en stämpel som en trubbelmakare.

– En omöjlig skitstövel som inte kan vara i ett lag, men de som träffar mig första gången brukar berätta att jag inte alls är den personen de trodde att jag var.

Den där fördomen har Grahn enligt sig själv brottats med under hela karriären, men han bryr sig inte.

Det viktiga för Tobias är att han själv är medveten om både sina förtjänster som människa – och för all del också om sina brister. För brister har han, det vet han, avd. märkas synas och ta plats. Om det nu är en brist.

– Som alla andra har jag mina dippar, men i grunden är jag positiv, givmild, social och jag älskar livet och jag kan tycka att för många gnäller över petitesser när det finns de i vårt samhälle som har det riktigt jobbigt.

Samhällsfrågor intresserar Grahn.

Var står du politiskt?

– Alltså, det där ska jag kanske passa mig för att tycka något om.

Men uppenbarligen tycker du något?

– Jag är mån om att alla ska ha det bra, det är min grundsyn på ett bra samhälle, men jag tycker att Sverige valde fel väg för många år sedan.

Grahn menar att det sociala skyddsnätet varit för stort.

– Det har gjorts för lätt för många att inte behöva ta tag i sina liv.

I dag breder missnöjet med svensk inrikespolitik ut sig och Tobias Grahn noterar stämningarna.

– Det finns ett parti som går starkt framåt, ett parti som inte borde få finnas. Jag anser inte att det är sympatiröster de får utan snarare missnöjes– och demonstrationsröster mot den invandringspolitik som våra politiker bedriver. Invandringspolitiken får inte gå ut över våra egna och den får lika lite bli sådan att vi inte kan ta hand om dem vi försöker integrera. Lite där står jag väl i den frågan. Moderaterna får se upp.

Grahn vet själv hur det är att komma till ett nytt land och en ny kultur. Själv har han spelat fortboll i både Portugal, Danmark, Norge, Spanien och Tyskland.

Inget har präglat honom som den korta tiden i Portugal, dit han kom i unga år.

Det är också så här långt in i det nästan två timmar långa samtalet som Tobias Grahn tänder till på allvar när frågan om svenska fotboll, dess framtid och utveckling kommer på tal.

– Jag kan prata hur länge som helst om det här för jag vet att jag har rätt.

Så hur långt efter ligger vi?

– I själva tänket oerhört långt efter. Jag kan bara skratta åt det.

Grahn menar att han hört till leda att svenska fotbollsspelare inte har de genetiska förutsättningarna och att det är därför vi inte kan mäta oss med sydeuropéer eller sydamerikaner.

– Det är därför svenska tränare alltid pratar om att vi ska lita till vårt lag istället. Vi har visst den genetiska talangen, men vi tokfokuserar på fel saker.

Grahn har inte mycket tillit till varken svenska tränare eller svensk tränarutbildning.

– Tränarna kan gå hur mycket kurser de vill. Istället borde de bosätta sig i Spanien, Brasilien och Argentina några år för att se hur de gör i där. Där går träningen ut på rytmik, motorik, styrka och fotbollsspel med ett och två tillslag. Här kör vi krångliga inläggs– och passningsövningar som ingen begriper. Har vi tur kommer bollen fram till siste man innan den avgörande passningen ska slås. Och för att göra det mer avancerat ställer vi till och med dit en kon ibland.

Grahn berättar om sina tre senaste år i Sverige, en indirekt passning till Peter Swärdh i Mjällby AIF och Sixten Boström i Örebro SK.

– Jag begriper att ungdomar måste lära grunderna, men man måste spela fotboll på träningarna. Svårare är det inte. Vi brukade spela de sista tio minuterna?

Nu har Grahn utmanat hela etablissemanget genom att själv sätta sig på tränarnas egen kursbänk, men han bävar för att behöva lära sig 300 nya övningar och inser att kursresan blir lång.

– Men jag tycker att jag är en tränartyp. Det går i alla fall inte att få en starkare ledarkaraktär. Om jag sedan klarar det där sociala spelet är en annan sak.

Suget att testa finns när den egna aktiva karriären är över, men där är han inte ännu.

– Du frågar om ekonomi. Jag skulle kunna lägga skorna på hyllan i dag och leva på min avkastning för jag har investerat klokt i bland annat fastigheter, men nu handlar det inte om pengar längre. Jag vill spela vidare på högsta nivå för jag vet att jag kan styra en matchbild där. Jag är fortfarande snabb och fysiskt ligger jag i topp i vilket lag som helst.

Frågorna var fler. Varför döptes sonen till Anakin? Varför separerade han från sin danska sambo? Hur fick han upp huset ute på Verkö? Varför var Bruce Rioch den bäste tränaren? Varför upplevs han ta plats? Hur upplever tränare och lagkamrater det när han tar plats på träning? Vad tyckte han om att Erton Fejzullahu sa att han inte kunde trixa till tre och varför är han lite smått spelberoende?

Någon som trodde att Tobias Grahn inte hade svaren också på de frågorna?