Thörnblad lämnad ensam
Det finns ett liv också efter medaljerna.
Det var ämnet i Svt:s Debatt en kväll i oktober.
Egentligen kom debatten att handla om två ämnen: Livet efter idrottskarriären och sportjournalistik, dess inverkan och påverkan.
Linus Thörnblad, höjdhopparen som nyligen lade av, satt på första parkett. Thörnblad kom femma i VM-finalen i Berlin 2009. Inte gott nog för Expressenkrönikören Mats Olsson som skrev:
”?det ska också sägas att Linus Thörnblad tillhörde bottenskrapet, lallarna, statisterna och de som inte hörde hit”.
De orden gjorde ont i Linus Thörnblad och sedan den dagen har parterna gett varandra tjuvnyp när tillfälle getts.
Några dagar senare, på Finnkampen, hämnades Thörnblad med att springa runt på stadion med en banderoll med Olssons namn på, överkorsat med getingar.
Thörnblad fick en reprimand av sitt förbund och lade sig i september på operationsbordet för att komma till rätta med en sargad höft. Samtidigt förklarade Thörnblad att han tvingades hoppa över inomhussäsongen på grund av operationen.
Olsson noterade och skrev:
”Tur att han hoppar över något”.
Var gränserna går för vad en krönikör kan och får skriva ska diskuteras.
Jag skulle vilja säga att Linus Thörnblad inte riktigt fick vad han förtjänade i just det här specifika fallet, men en elitidrottsman måste kunna ta både ris och ros. Oavsett om det är på lokal, nationell eller internationell nivå.
Nu blev Olssons vassa penna, i alla fall enligt Thörnblad själv, den utlösande faktorn till att han lade av. Istället för att lägga fokus på att hoppa högt blev målet att knäcka Mats Olsson och visa att han hade fel.
Men ett sådant missriktat fokus visade också att problemen låg djupare än så och det var egentligen därför som Linus Thörnblad satt i TV-studion tillsammans med bland annat brottaren Jimmy Lidberg och före detta Karlshamnssimmerskan Emma Igelström.
Ämnet var: Vad händer med en elitidrottare den dagen karriären är över, när rampljuset släcks, när det blir vardag igen.
Vad gör samhället? Vilket ansvar har samhället och vad gör och vilket ansvar har idrotten?
Linus Thörnblad berättade om orsaker till att han lade av som psykiska problem, utbrändhet och depression. Oklart varför han hamnat i den situationen och allt kan väl i ärlighetens namn inte bara härledas till Mats Olsson.
Han ropade på hjälp, men ingen hörde honom och enligt Thörnblad själv var han i så dåligt skick att han inte själv orkade söka hjälp för sina problem. Kritiken mot Riksidrottsförbundet var hård.
”Som elitidrottsman och sjuk finns det inget system som tar hand om dig. Ingen hörde mig och de som var omkring idrottarna hade inte beredskap för att hantera psykologiska problem”.
Peter Mattsson, elitidrottschef, Riksidrottsförbundet:
”Vi inom idrotten kan bli bättre på omhändertagandet. Det finns psykisk ohälsa i samhället, vi ska inte blunda för att det finns inom idrotten också”.
Psykiskt sjuk, deprimerad och utbränd stod Thörnblad där. Ensam, övergiven, till arbetsmarknadens förfogande och utan något socialt skyddsnät.
Emma Igelström, som också har haft sin beskärda del av svårigheter både under och efter karriären:
”Vilket stöd fick vi under karriären för att förbereda oss för livet efter karriären? Obefintligt”.
Magnus Hedberg från Lyxfällan, han som till vardags frotterar sig i mänskliga tragedier, var inte sen att replikera:
”Det kan inte vara en överraskning för en elitidrottare att karriären tar slut”.
Jimmy Lidberg pratade om att han inte ville ha någon gräddfil in i arbetslivet, men sa samtidigt att han inte bara kunde gå till arbetsförmedlingen och säga ”Hej, här är jag, här är mitt cv”.
Magnus Hedberg:
”Jag tycker att det är festligt att idrottare ska få någon slags specialbehandling eller gräddfil. Det är ingen obs-klass direkt utan extremt målinriktade människor. De är även extremt åtråvärda inom näringslivet eftersom de vet hur man presterar, det är det alla företag vill ha. Ni har mycket bättre förutsättningar än de flesta som står utan jobb”.
Till viss del håller jag med.
Många elitidrottsmän och elitidrottskvinnor har extremt bra förutsättningar att gå vidare efter karriären. De har sitt namn, de har sitt kontaktnät och de har sina sponsorer som de kan nyttja för att hitta öppningar in i arbetslivet.
Men så har vi de andra, de som inte prioriterar utbildning framför en caffe latte på stan. De finns på både lokal, nationell och internationell nivå.
Det är deras likgiltighet som oroar.
Jag läste nyligen om Kosovare Asllani, proffs i storsatsande Paris SG och uppenbarligen så bekväm att hon inte ens orkade ta tag i sina franskalektioner.
Det där är om inte annat ett hån mot många arbetslösa familjeförsörjare och ungdomar som gladeligen satt sig på skolbänken om det bara stod ett jobb på spel.
Precis som det är att ge en krönikör skulden för alltings jävlighet.