Soppan som rör om

Utan föräldraengagemanget och den ideella ledargärningen stannar svensk idrott.

Det är ett känt faktum.

Dagarna innan Vasaloppet avgjordes i år väcktes en intressant debatt om vilka krav föreningslivet har rätt att ställa på föräldrar till idrottande barn.

Kända kolumnister gick igång på ett reportage i P1 Morgon där föräldrar, alla anonyma utom Susanne Berg som vågade sticka fram hakan och säga vad hon tyckte om föreningarnas krav på föräldrar för att göra Vasaloppsstarten möjlig.

Vasaloppet, hela Dalarnas angelägenhet, omsatte förra året 120 miljoner kronor och genererade en vinst på 18 miljoner kronor. Vinsten, 15 procent av omsättningen, går tillbaka till ägarna, i det här fallet IFK Mora (77 procent) och Sälens IF (23 procent).

Trots alla heltidsanställda klarar inte IFK Mora och Sälens IF ett arrangemang av den här storleken av egen kraft. 3 000 funktionärer sliter därför gratis under Vasaloppsveckan för att ge service till åkarna.

Eller gratis och gratis, föreningslivet i Dalarna får 60 kronor för varje timme som en idrottsförälder ställer upp för sin förening.

Men dalaföräldrarna är upprörda därför att föreningarna där de har idrottande barn bara förväntar sig att de ska ställa upp för att stärka den egna föreningens ekonomi.

Livspusslande föräldrar får sig en tid tilldelad. Om de jobbar eller inte spelar ingen roll. Om de tvingas ta semester för att lösa sitt pass spelar ingen roll.

De ska bara stå där i Eldris, Oxberg, Hökberg, Smågan och Mångsbodarna och langa blåbärssoppa till förbipasserande åkare.

Susanne Berg, frivillig hockeyförälder:

”Det är egentligen inte frivilligt. Det är något vi är ålagda att göra. Känslorna är blandade. Jag har tre barn som idrottar och ska stå här fyra-fem dagar. Jag tycker det är mycket tid och själv hade jag velat välja mina tider”.

Anonym förälder:

”Nu får det vara slut på att tvinga föräldrar att ställa upp på detta. Vi föräldrar orkar inte med Vasaloppet längre. Självklart ställer man upp en hel del för barnens skull med andra inkomstkällor, men att arbeta mitt i veckan, vad tror man egentligen?”

De, som likt Susanne Berg klev ur anonymitetens skugga har fått höra ord som ”tänk på hur viktigt det här är för bygden”, ”kom ihåg vad du får tillbaka av barnens förening”.

En krönikör skrev om social press, sekt och slavarbete. Och om föräldrars rädsla för att våga säga sin mening. Och om företagare som inte heller vågade prata därför att det kunde påverka deras affärer negativt.

Själv förstår jag inte debatten.

Jag förstår inte föräldrarnas reaktioner därför att i min värld är det föräldrars skyldighet, inte deras rättighet, att hjälpa till.

Jag begriper dock att det kan vara svårt att få samman helheten för en familj där barnaskaran räknas i flertal och där logistiken ska täcka in inte bara en idrott utan flera.

Samtidigt, om jag ska se det krasst, har vi föräldrar satt barn till världen har vi också tagit på oss ett ansvar.

När en av alla dessa anonyma föräldrar ondgör sig över Vasaloppsarrangören och säger att man som förälder mer eller mindre tvingas uppmuntra sina barn att inte idrotta därför att varken tid eller pengar finns känns det bara sorgligt.

Jag har stor respekt för alla ensamstående föräldrar och föräldrar som inte får ekonomin att räcka till allt, men i tid handlar det alltid om att prioritera.

Jag läser en undersökning från Riksidrottsförbundet och Familjeliv.se. Varannan förälder med barn och ungdomar i åldern 7-20 år engagerar sig inte i sitt barn idrott. Hårt klimat, arbetslöshet och tid som inte räcker till, allt anges som orsaker till bristande ideellt engagemang, men för mig handlar det också om att engagera sig i den förening som ens barn utnyttjar och där många ideellt arbetande ledare gör ett fantastiskt jobb.

Jag vågar påstå att jag är lite insatt i just det här ämnet. På den tiden när jag och mina ledarkollegor stod där med 20-30 barn och en boll krävde vi föräldrarnas engagemang. Nästan alla hörsammade oss.

En del gjorde mer, andra lite mindre. Alla gjorde något någon gång eftersom de visste att vi inte accepterade annat.

Med det jag vet i dag kanske jag är lite mer luttrad. Som Vasaloppsförälder skulle jag tycka 60 kronor i timmen är väldigt, väldigt bra betalt för att hjälpa min förening, men jag skulle nog vilja veta vilket konto pengarna hamnade på.

Samtidigt, du som inte prioriterar ditt barns idrott: du kommer att ångra dig resten av livet för de där 10-15 åren du ger din lille knatte, den tid du får se honom eller henne växa upp, lära sig, utvecklas och lära allt vad det innebär att tillhöra en förening är en oförglömlig tid.