Klüft är ingen gråzon

En lång friidrottskarriär är över.

I Svt-dokumentären Carolina Klüft – tjejen som inte kunde förlora, fick vi ta del av Carolina Klüfts karriär och vi fick på nära håll följa tiden fram till det obönhörliga slutet.

Vi fick inte svar på alla frågor, långt därifrån.

Jag hade exempelvis hoppats få veta vad Klüft innerst inne tänker och tycker om sin förre tränare Agne Bergvall och stressfrakturen som inte bara spolierade Klüfts karriär utan också systrarna Kallurs och Emma Agerbjers, alla på den tiden kopplade till Bergvalls träningsstall.

Nu fick vi istället se Klüft vänskapligt stå och prata med Bergvall och vi fick se Klüft sitta och massera in någon mystisk salva på sitt värkande skenben i ett sista försök att kvala in till längdhopp i London-OS 2012.

Dock, Klüft sa följande: ”Jävla kropp, jävla smalben”, när hon insåg att OS-drömmen var över.

Carolina Klüft har en förmåga att beröra. Antingen är man för eller emot Carolina Klüft. Det finns ingen gråzon.

Det går att tycka till om hennes i tidiga år våldsamt överdrivna entusiasm framför tv-kamerorna inför varje sjukampsgren. Det går att tycka till om henne och maken Patrik som personer.

Det går att tycka till om hur svårt det varit för oss lantisjournalister att få audiens.

Och tycker gör vi ju.

Själv har jag stått på den där sidan där jag kanske inte borde ha stått, men jag har i alla fall flyttat mig lite närmare mittlinjen efter att ha sett dokumentären.

Undertiteln i Johan Canderts dokumentär var Tjejen som inte kunde förlora. Bevisligen förlorade Klüft sällan eller aldrig, i alla fall inte i paradgrenen sjukamp och därför var det kanske inte heller relevant att ställa frågor om hur det känns att förlora. Däremot hade det varit intressant att få höra Klüft svara på frågan om hon någon gång varit rädd att förlora. Speciellt då i slutet av karriären när Klüft tog det starkt ifrågasatta beslutet att månaderna innan Peking-OS 2008 sluta med sjukamp för att istället satsa på längdhopp.

Kritikerna, främst då vi inom journalistskrået, menade att det var ett beslut att i praktiken skänka bort ett givet OS-guld.

Frågorna var på den tiden tuffa och många. Klüft blev näst intill förklarad brottsling och landsförrädare, men hon stod på sig med ord som ”slut på motivation och driv”.

Men frågan om beslutet var grundat på rädslan att förlora det där givna OS-guldet på grund av skadeproblematiken kom aldrig, varken när beslutet togs eller i dokumentären.

Det enda vi fick veta om hur det känns att förlora var när Klüft och maken Patrik, den förre Krif-tränaren, stod i köket hemma i villan i Bastasjö utanför Karlskrona och lagade spagetti och köttfärssås.

Patriks OS-fiasko i Aten, där han rev ut sig i kvalet på 5,70, kom upp. I samma OS tog Carolina Klüft OS-guld i sjukamp. Det var ingen lätt situation efteråt när två ytterligheter möttes. Den ene som alltid värderat mjuka värden som att det ska vara roligt att idrotta mötte förloraren, han som hatade att förlora så mycket att han nästan blev sjuk av det.

Själv hade jag önskat höra Klüft svara på frågor om det möjligen var så att hon gav upp det sista OS-guldet för att hon var rädd att förlora.

Jag tror nämligen att rädslan för att förlora kan vara avgörande för hur lång och framgångsrik en karriär kan bli. Så fort vi ger oss ut i det okända och när vi egentligen har allt att förlora och väldigt lite att vinna, som i Klüfts fall, kändes det som att OS i Peking kunde bli ett fritt fall i resultatlistan.

Klüft hävdar att motivationen tog slut och det måste vi ha respekt för.

Sett i ett eget perspektiv kan jag känna stor förståelse för Carolina Klüfts förhållningssätt till sin idrott även om jag alltid haft en känsla av att det funnits något annat som också drivit klanen runt mjölkkossan från Växjö. Typ en krass ekonomisk verklighet som det gällt att slå mynt av.

Nu har jag själv aldrig varit i närheten Carolina Klüfts nivå, varken som aktiv eller ledare, men jag vet ändå hur det är när idrottsbensinen tar slut.

Det där som alltid varit Klüfts mantra och som hon fått så mycket skit för genom alla år; att hon idrottade för att det var roligt, inte för att vinna, är en lyxvariant få förunnat att få uppleva.

Själv hatade jag att förlora så mycket att det kunde göra ont i kroppen efter matcher jag inte ens spelat själv utan när jag var där i en annan roll. Och jag kan tala om att jag ofta hade väldigt ont, men den smärtan var egentligen ingenting jämfört mot den dagen när jag märkte att det inte längre var roligt med fotboll.

Och när inte idrotten längre är rolig, då är det dags att kliva av.

Med det resonemanget som grund ett av de klokaste beslut jag någonsin har tagit.