Bäst tack vare höet

– Fast mitt allra bäst lopp var när jag tog VM-guld på 800 meter 1989, berättar huvudpersonen och minns med glädje tillbaka på den historiska dagen i Härnösand.

Vi tar det från början.

Magnus Bärtfors, precis fyllda 47, älskade idrott som ung grabb. Det handlade om pingis, fotboll, simning och självklart friidrott.

– Jag tränade inomhusfotboll med Karlskrona Handikappidrottsförening. Om man ville vara med där var det obligatoriskt att ha löpstyrka.

Sagt och gjort, tonåringen gav sig ut på terrängspåret hemma i Nättraby. Varje gång blev det tre-fyra varv på banan som mätte 1 250 meter.

– Jag sprang sporadiskt, kanske tre gånger i veckan. Nyckeln till att idrotta är att du måste träna.

Det var ett första steg. När så morbrodern Sven-Olof Ottosson såg vilken spirande talang som fanns i de gängliga benen togs ytterligare ett kliv.

– Jag hjälpte alltid till med höskörden och var snabb i farten. Jag ville inte att de andra skulle göra allt jobbet. Jag sprang nedför slänten som om jag hade en blåslampa bakom mig och sprang ikapp traktorn som låg 300–400 meter före.

– Då såg han vad jag kunde.

Första friidrottstävlingen innebar starter på 100 respektive 400 meter plus längdhopp.

Bärtfors fastnade snabbt för friidrotten och de andra idrotterna lades per omgående på hyllan.

– Jag fick ett träningsprogram som innehöll två intervallpass varje vecka under vintern samt tre distanspass.

Den första SM-starten kom 1986. Det blev silver på såväl 400 meter som i längdhopp bakom omöjlige Nils-Peter Kling från Falun.

Tre år senare var det dags för ett bragdartat lopp.

– Jag bröt smalbenet i december –88 och fick två spikar inopererade. Jag hade ingen grundträning alls i kroppen och trodde som bäst på en finalplats i VM.

Gipset försvann först i slutet av januari. Simning och försiktig motionsträning var allt som gick att ägna sig åt.

Magnus Bärtfors lutar sig framåt i stolen på arbetsplatsen på Carlskrona GK och berättar om loppet som om det hade varit i går och inte alls för 24 år sedan.

– Det var en skotte som ledde och ryckte efter 300 meter. Han ledde med tio-tolv meter, men 200 meter från mål märkte jag att han inte mäktade med.

Spurten bet, precis som morbror Sven-Olof hade sagt innan loppet, och 2.09,83 var nytt svenskt rekord på 800 meter.

Magnus Bärtfors hade gjort sig ett namn. Träningspassen med KA 2 IF blev allt fler och allt mer intensiva.

– Vi körde i kulverterna under Gullberna, berättar världsmästaren och nämner träningskompisar som exempelvis Roger Andersson, Patrik Quist, Johan Porshult och Ola Malmhult.

Upp emot 15 löpare svettades i gångarna under jord.

– Det var bara att hänga på tåget. Psykologiskt blev det en perfekt sparringgrupp.

Särskilt minns han intervallerna på 10 x 400 meter med 45 sekunders vila mellan passen.

– Varvet skulle ta 77–78 sekunder. Det var närmast att springa i en bakugn med den korta vilan.

Det handlade som oftast om fem pass i veckan samtidigt som han skötte vaktmästarjobbet hos Lyckeby BTK med ackuratess. Karlskroniterna som besökte Systembolaget på fredagseftermiddagen och inte samtidigt köpte en bingolott av den kepsbeprydde försäljaren som stod precis vid ingången var lätträknade.

1992 handlade det om Paralympics i Barcelona.

– Nej, rättar Magnus. Det var i Madrid. Rullstolsburna, synskadade och amputerade tävlade i Barcelona. Vi andra var i Madrid.

Här var förhoppningarna desto större än inför VM-tävlingarna –89. Och som de slog in. Dubbla guld på 800 meter och 1 500 meter, men allra högst smällde bronset på 4 x 100 meter.

Förklara!

– Jag gick ut som tvåa på den sista sträckan. Vi hade legat femma-sexa då Johan Isaksson gjorde en makalös upphämtning. Spanien låg långt före och ledde tävlingen från start till mål.

– Storbritannien hade en kille som kom ut från en revolverpipa modell 44. Jag hade ingen möjlighet att ta upp den sprintertakten. Han for i väg som en gepard. Jag såg honom bara ryka i väg.

Tack vare att Ungern, eller om det var Bulgarien, tappade stafettpinnen lyckades ändå det svenska laget bli trea och komma upp på pallen.

Ett härligt minne för Magnus Bärtfors som egentligen trivdes allra bäst på längre distanser under den långa karriären.

Tävlingarna i Atlanta fyra år sedan blev inte överhuvudtaget. En skada satte stopp. Mästerskapen i Sydney 2000 blev KA 2-löparens sista stora tävling.

– Det var ingen av mina bättre tävlingar. Jag fick nästan en blackout och var stel av skräck inför loppet. Jag hade för mycket tanker i huvudet och kunde inte koppla av.

– Nerverna var utanpå tröjan just den dagen.

Två år senare placerades spikskorna på hyllan. Motivationen fanns där inte längre.

Mycket har hänt i och kring Paralympics sedan Bärtfors härjade som bäst. Intresset har i det närmaste växt explosionsartat. Handikappidrotten har fått ett uppsving modell större. Den förre KA2-löparen minns hur stämningarna var inför SM-tävlingarna i Göteborg 1986.

– En del tyckte att vi levde kvar på 1920-talet och protesterade högljutt. Det var en protestmarsch för handikappidrotten. Många var bestörta bland annat över hur login såg ut med hopfällbara sängar.

Utövarna verkade inte tas på allvar.

I dag råder andra förutsättningar, såväl nationellt som internationellt. Och även om Magnus Bärtfors inte längre är aktiv håller han ett ständigt vakande öga över idrotten, den som gett honom så mycket.