Sol vind och vatten

Otroligt så varmt vi har det, men mitt agrara ursprung säger att några hinkar regn inte skulle skada. Det anser jag, och sedan får programledare och meteorologer i teve, som är kroniskt rädda för regn, säga vad de vill.

Det är vindarna det är fel på, eller i varje fall har varit. En bekant i Hällevik har förklarat för mig att östan är den absolut värsta vind man kan uppleva, det vill säga om man bor i Hällevik. Men traktar man efter havsbad så är nordliga vindar det absolut sämsta.

Årets första havsbad i onsdags eftermiddag, i det älskliga Östra Sandviken och från den spikraka bryggan, via den nya fina trappan ner till vattnet. Att inte premiärbada utomhus förrän den 17 juli har för min del inte inträffat på de senaste 67 åren.

Vattenståndet var högt denna intensivt soliga eftermiddag, säkert 30 centimeter över referensytan på sjökortet, som sjörapporten brukar mässa om, fast då gäller det alltid Vänern. Vi är några vänner av ordning som efter decennier med denna ramsa stillsamt undrar om det aldrig någonsin är normalt vattenstånd i Vänern. Va?

Vattnet i Sandviken verkade skiktat. Varierade mellan kallt och iskallt. Jag beräknade medeltemperaturen till omkring 17 grader.

Hann tidigt på förmiddagen även med att besöka Östersjöfestivalen i Karlshamn. Tog den privata limousinen dit trots att Karlshamns kommun i tidningen samma morgon uppmanat oss alla att ”parkera hemma”. Men redan var parkeringarna fulla, vilket visade att kommunens ord inte är direkt lag även om de förstås kan vara värda att beakta.

Hittade till slut en härligt stor grusyta med en skylt som visade att här var det parkering. Längst bort flöt Mieån och på gatan utanför stod skylten Förbud att stanna. Högst klokt då man ju inte kan ställa bilen på gatan och blockera parkeringsplatsens infart.

Kruxet med parkeringen var att ännu en Förbud att stanna-skylt stod precis vid sidan av infarten. Det fanns bara ett tiotal bilar på parkeringen, och vid skylten stod ett par och grunnade över skylten. När jag hade parkerat och således brutit mot skyltningen kom en äldre man fram och frågade mig:

– Du, skylten vid infarten . . . får en parkera här tror du, eller?

Jag svarade att jag trodde parkeringen reserverats för festivalens artister, och att man nog måste kunna visa papper på att man är svärdslukare, ormtjusare eller liknande.

– Å, faen, sade mannen och brast ut i ett dämpat skratt.

Vi enades om att parkeringsplatsen var ypperlig.

Programmet dessa festivalens första timmar bestod mest av att man satte upp bord och ordnade med scener. Men IOGT-NTO var i full gång och bjöd förbipasserande på kolsyrad dryck samt erbjöd medlemskap för 50 kr. Jag förklarade att jag är medlem i en enda förening och att det är Svensk Flyghistorisk Förening. Några fler medlemskap har jag inte tänkt. Men jag hyser stor respekt för nykterhetsrörelsen och tycker att den gör ett viktigt arbete.

Handlade en kartong jordgubbar och drog sedan mot parkeringsplatsen på vilken det var förbjudet att stanna.

Jordgubbarna från Karlshamn visade sig vid lunchen vara årets godaste.