Morgon i Kristianstad

Tänk er en vintermorgon i februari, tänk er Kristianstad, tänk er halv nio och tre timmar framåt. Det var vad jag tvingades uthärda i fredags. Uthärda och uthärda, det är ingen kritik mot Kristianstad, som är en förträfflig stad dit jag gärna åker. Men ändå, så tidigt och vinter på det!

Beslutade mig för ett konditori och för min standardfika, d v s kaffe och ett wienerbröd, kam om det finns. Då, i ögonvrån, såg jag en skylt med erbjudande om frukost i samma veva för en summa som obetydligt översteg vad standardfikat skulle kosta. Jag tog frukosten och lyckades nappa de två sista croissanterna, det var de minsta jag någonsin har sett. Om frukosten kan annars sägas att den gav mycket för pengarna, bl a väldigt gott bröd. Jag frågade en ung flicka som hade ansvar för frukostbordet om det möjligen fanns någon annan marmelad än apelsin. Hon svarade inte.

En timme på fiket tillsammans med Kristianstads-Bladet, gemenligen kallad ”Bladet”. Stämningen var ombonad. Läste om en olycka på flygplatsen Kristianstad Airport. Man kan istället för olycka skriva incident, som i media numera kan omfatta allt ifrån andra världskriget till en omkullvält bikupa i Bräkne Hoby. Här handlade det om en avisning som gick lite snett. Nej, nej, det har inget med flyktingpolitik att göra. Läs noga; av-isning och inte av-visning! Ett fordon som var i färd med att spruta glykol på flygplanet råkade stöta till detsamma, troligtvis på grund av halkan. Det blev för passagerarna att embarkera och invänta ett nytt flyg. När Bladets reporter fick tag i en chef på flygplatsbolaget utspann sig i fin dialog. Chefen förklarade nämligen promt att han inte kände till någon olycka:

Finns det någon annan på flygplatsen som känner till den?

– Nej.

Varför svarar du så?

– Varför inte.

Kristianstad Airport är en liten flygplats, inte enbart sett till trafikens omfattning. En gång för ett par decennier sedan satt jag där och väntade på makan som skulle komma från Stockholm. Jag var helt ensam då en vakt eller liknande kom fram till mig med den myndiga frågan:

– Och hur var det här då?

Det lät som något från svenskt 30-tal, som konstapeln i en pilsnerfilm.

Duktigt mätt och belåten tog jag åter den nu svagt myllrande staden i besittning. Gick i butiker utan att handla, men köpte tio tulpaner på Lilla Torg för 25 kr. Strax därefter såg jag hur två tonårspojkar tog sikte på mig:

– Jo, vi håller på att göra en film om Bob Dylan och undrar om vi får ställa några frågor.

– Problemet är, svarte jag, att det enda jag har gemensamt med Dylan är födelseåret. Hans musik är inte min och jag vet inget om honom, tyvärr.

– Nähä, men tack i alla fall, sa gossarna och bugade lätt.

Det har tillfälligt lugnat sig lite i Kristianstad jämfört med i höstas då Resecentrum försvann på en dag, det revs överallt och stan påminde om ”Berlins sista dagar”. Nu protesterar köpmännen mot ännu ett väldigt köpcenter, utanför (!) centrum, denna gång i Hammar. Den som hävdar att det skulle utarma city är nog inte helt fel ute. Ilskna köpmän och troligen många kristianstadsbor kräver folkomröstning om planerna för Hammar.

Gud vet hur det ska bli med det, men även med en del annat.