24 snabba timmar

OBS! I dag endast ett dygn kvar av februari, högvinterns månad vars enda ynka fördel är, att den är så kort. I kväll bara ett dygn kvar, 24 snabba timmar. Det går framåt, sa flickan som bytte fästman, eller?

De kunskaper jag har tillägnat mig i livet bär i huvudsak det onyttigas prägel. Så, för att slippa att komma i närkontakt med vintern, ägnade jag halva lördagen åt att till god jazzmusik studera, i många fall på individnivå, de flygplanstyper som SAS har opererat från 1946 och framåt. Det kan man inte med bästa vilja i världen kalla för användbara kunskaper. Mitt enda försvar är, att man som flygnörd inte enbart kan ägna sig åt det militära flyget utan även ge det civila en del av uppmärksamheten. Dessutom har jag alltid gillat SAS, som ändå behållit en viss stil. Ja, det vill säga, att beträffande maten så är den i dag för oss fattiglappar i ekonomiklass lika eländig som i motsvarande andra bolag. Det betyder, om man yxar till det lite grovt, att varmrätterna varierar mellan kalkon och lasagne. Fy för f-en!

Annat var det förr, men då var man ju inte med. När SAS startade sin trafik på Nordatlanten under 40-talets andra hälft så skedde det med Douglas DC-4, en fyrmotorig maskin som flög första gången 1938. Själv har jag flugit med både DC-4 och storebror DC-6, dock inte till USA..

Alltnog, marschfarten var 365 km/tim så det tog ju tid och krävde en och annan mellanlandning från Skandinavien till New York. För att tiden skulle gå fortare i buller och kyttigt väder satsade SAS på maten ombord. Det var flott som attan med personlig servering via vagnar som rullades fram i den, efter dagens mått, trånga kabinen. Hummer förekom, gåslever förekom. För några år sedan berättade en SAS-anställd hur man, jag tror det var 1948, hade infört Crêpes Suzette som dessert. Den franska klassikern med små fina pannkakor som vänds i en apelsinsås smaksatt med Grand Mariner. Efter en show, där rätten efter alla konstens regler förbereddes på serveringsvagnen, skulle anrättningen flamberas. Konjak hälldes över och antändes. Eldslågorna steg högt mot kabinens tak. Det var gott och festligt samt förmodligen livsfarligt. När det hela kom till SAS-ledningens kännedom drogs den eldfängda desserten snabbt in.

När jag äter ute blir det mestadels McDonalds eller någon korvkiosk; det går fort, är billigt och hälsosamt. Därför är jag inte rätt person att uttala mig om flambering, men jag anar att den är ganska ur mode i våra dagar. Annat var det på 70-talet. Makan och jag spisade lunch i Hörby, på gästgiveriet eller om det var Stora hotellet. Hur som helst beställde vi flamberade fikon med glass till efterrätt. Servitören var skrudad i svarta byxor och vit jacka med guldepåletter och guldsnoddar och annat här och var. Han trixade och donade med desserten innan han slog en bra dos konjak över traktörpannan och tände på. Inget hände, i varje fall såg vi inget. Det berodde troligen på den skarpa marssolen. Den guldbehängde, som ville att vi skulle få full valuta, blev nervös, gick ner på knä och förklarade ivrigt på god skånska:

– Se här, det brinnor och brinnor, se så det brinnor.

Jag tyckte nästan lite synd om honom.