Stiftelsen har alla fötterna på jorden

Mellan schlagerfestivalsbidraget Bygdens son och Vad hände med oss säger Sylvester Schlegel någonting som känns talande för den varma, ljusa och solstolstäta kvällen på Slottsudden.

– Den här låten handlar om det som alla låtar handlar om egentligen. Man vill nånstans, man drar i väg och sedan längtar man hem.

Sölvesborgsförfattaren Patrik Lundberg pratade om det här i radio i våras, när Tendens i P1 gjorde en programserie om tillståndet för bruksorten Bromölla. Lundberg tog, grovt förenklat, upp det problematiska i att lämna vännerna, de som helst av allt ville ha ett av de där alltmer sällsynta industrijobben.

Och nu kommer den förre The Ark–medlemmen Schlegel hit och har gjort en platta med klassiska rockfunderingar. Vad hade hänt om han aldrig lämnat 50–skyltarna i hembyn bakom sig? Stockholm var ju trots allt inte drömmarnas stad. Sylvester Schlegel trampar inte upp några nya stiger vare sig tematiskt eller musikaliskt, men det kan knappast heller vara ambitionen hos någon som säger sig ännu tro på "rockens eskapistiska kraft". Det är kompetent popmusik rakt igenom och de två förbandsspelningarna med Bob Dylan nästa helg känns helt rätt för den gamle trummisen som för första gången satt på en blekingsk scen med det gravt 60–talsinfluerade Växjöbandet The Tambureens i Snäckebacksskolans aula i Ronneby 1998.

Men att Svensktoppsbekanta Stiftelsen är kvällens huvudnummer är det ingen tvekan om. Musikaliskt är bandet långtifrån lika mångbottnade och fyndiga som förebilder som Traste Lindéns kvintett och Perssons pack, men beröringspunkten finns ändå i att den här konserten är ljudet av ett ständigt nedläggningshotat Sverige, en verklighet långt ifrån politikerveckan i Almedalen och kvadraterpriser som hämtade från yttre rymden i storstäderna. Här finns spår både av den bredbenta rocken i sångaren Robert Petterssons andra band Takida och de dansbandsharmonier som medlemmarna säkert hörde genom öppna altandörrar under uppväxten.

Kvartetten Stiftelsen har alla åtta fötterna på jorden, eller i alla fall en image som signalerar det.

De har stannat i Ånge, Västernorrland, och tre av fyra har andra jobb än musiken i veckorna och verkar vilja ha det så. Det blir en större kick att spela när man väl kommer i väg. Något som säkert också varit vägvinnande i kampen för folkets kärlek, lite på samma sätt som när Playtones–sångaren Stefan Jonasson gled omkring i sin lastbil i Dansbandskmapen och sa att helst av allt skulle han vilja kunna lägga lite mer tid på musiken. Det är något med den typen av inställningar som, helt välförtjänt, får hjärtan att smälta i folkdjupet.