Sann mot sig själv

- För varje skrivande människa är det ett centralt problem att berätta sanningen trovärdigt. Men eftersom sanningen kan vara en belysningsfråga, måste man se till sin egen inre sanning. Och det kan vara svårare än det låter.

Utelämna det som sker

Sanningen är något av ett rättesnöre i Per Gunnar Evanders författarskap, där många av motiven hämtats ur hans eget liv. Men att berätta sanningen kan lika gärna handla om att utelämna det som verkligen sker.

- Den stora konsten är egentligen att säga precis så mycket som behövs. Att aldrig förklara för mycket, utan att låta läsaren tolka händelserna själv, menar Evander.

För att inte bli övertydlig och skriva läsaren på näsan får man som författare inte heller vara för angelägen, vilket Evander illustrerar med en anekdot ur sin farfarsfars liv.

Inte för angelägen

Farfarsfadern, som var präst, skulle viga en rik änka och hennes dräng. Drängen orsakade stor uppståndelse genom att två gånger om svara nej på prästens fråga, och först på tredje försöket tacka ja till att ta änkan till hustru. Efteråt förklarade han att han inte velat visa sig för angelägen.

- Det har jag burit med mig sedan dess. Drängen kan visserligen ha valt fel tillfälle, för ibland har man rätt att vara angelägen, men som författare riskerar man att förlora kontakten med läsaren om man blir för övertydlig.

Anekdoterna, ungdomsminnena, de sedelärande berättelserna och citaten från andra författare avlöser varandra när Evander förklarar hur svårt det kan vara att nå fram med det budskap man själv håller för sant.

- Det är en hemsk känsla att inte bli trodd, trots att man själv vet att man sitter inne med sanningen. Det är lätt hänt att man börjar ifrågasätta sig själv till slut. Som författare måste man kunna slå en brygga över det här tvivlet.

Upp till läsaren

Men allt Per Gunnar Evander skriver är inte sant, det erkänner han.

- Det som är sant för mig är kanske inte sant för någon annan, och det som är sant i dag är inte nödvändigtvis sant i morgon. Därför måste man vara sann mot sig själv först och främst. Men visst, det finns mycket fiktion i det jag skriver också.

Och i slutändan blir det alltså upp till läsaren, och lyssnaren, att avgöra vilka av Evanders otroliga anekdoter som är sanna.