Alternativ drottning kom hem med attityd

– Kom igen, Sölvesborg. Dags att skaka röv, säger Jenny Wilson en kvart in i konserten på Stortorget.

Då har hon redan kämpat ett tag för att få en blyg och fåtalig publikskara att närma sig scenen. Och de som vågar ta några steg fram belönas med en bas så intensiv att hjärtat slår trippelvolter. I låtar som The Future och Like a Fading Rainbow visar Jenny Wilson att hon är än bättre på scen än på skiva. Låtarna är delvis omarrangerade, får en klädsam tyngd som dessutom stärker hennes – oförtjänt uppmärksammade – känsla för blues och gospel.

Att placera Wilson i ett musikaliskt fack är tack och lov omöjligt. I grunden handlar det om dansant och modern klubbmusik. Och soul i ordets ursprungliga bemärkelse. Hon vill inte omvandla sin publik till en samling upprorsmakare. Blott få dem att dansa och möjligtvis tänka till. Eller rättare sagt: våga tänka själva och aldrig ta någonting för givet. Hitta sin själ.

Och på torgscenen tar Wilson ingenting för givet. Hon ger allt för att vinna publikens hjärta. Och hon hyllar sin forna hemstad, darrar till och med på rösten när hon beskriver hur hon tagit med sig "en hel hög med kompisar" för att visa dem "gatorna där jag sprang som barn".

Vissa skulle kalla Wilson introvert, en "svår" artist. Men det är missvisande å det grövsta. Hon gör i grunden ganska omedelbar och ofta väldigt melodiös popmusik. Kanske är det en medveten strategi. Kanske vill hon att den som lyssnar ska anstränga sig, bli en del av upplevelsen. Och övertygade och belönad därefter.