Vårdköer, öppna som dolda

Landstinget Blekinge har tagit i för att minska de köer för utredningar av barn neuropsykiatriska störningar. Sådana medfödda avvikelser i hjärnans sätt att arbeta. De medför ofta avvikelser i beteendet. "Särlingar", ledande till utan-förskap, mobbing etc, individen får svåra reaktiva psykiska symtom.

I allmän debatt känt som MBD/DAMP, autism, ADHD, Asperger syndrom etc.

Kunskapsexplosion

De senaste femton åren har skett en explosionsartad kunskapsutveckling. Omfattningen, med stora mörkertal, är av storleksordningen 3-4% av befolkningen.

Dessa störningar är livslånga, inte livsavkortande. Tidig diagnos är viktig. Den är möjlig och en förstärkning inom barnhabiliteringen är välkommen, väntetiden är en orimlig. Två år är en stor andel av en sexårings liv.

Förlorad generation

Problem är emellertid inte lösta med detta. Autismspektrumstörda byter inte sällan diagnos.

Som små barn har en, under uppväxttiden en annan och som vuxna en tredje. Störning tar sig olika uttryck i olika faser av livet. Barnhabiliteringen arbetar med barn mellan 0-18 år. Dessa har då levt c:a 25% av sina liv. Kunskapsexplosionen är ny. Många saknar diagnos. En "förlorad generation".

Var finns denna? Att leta för letandets skull är oetiskt och dumt.

De är överrepresenterade inom missbrukarvården, kriminalvården, vuxenpsykiatrin och bland "socialt utslagna".

"Ett gott liv" kan inte vara förenligt med torken, kåken eller hispan.

En tredjedel av vuxna med dessa störningar är i behov av återkommande sporadiskt eller kontinuerligt stöd. Det betyder ungefär 1000 personer i Blekinge.

Vuxenhabilitering och psykiatri "missade" diagnoser är lika alarmerande som väntetiderna på barnhabiliteringen.

Remissflödet till vuxenhabiliteringen för utredningar har ökat de tre senaste åren. Vuxenhabiliteringens resurser minskat och är inte tillfyllest.

Därtill kommer en allt stridare ström tonåringar från barnhabiliteringen.

Det senaste året har intresset för denna problematik ökat inom vuxenpsykiatrin, vilket är lovvärt. Det ligga en viss fara i att vuxenpsykiatrin alltför hastigt axlar en roll, den ännu inte är vuxen att bära.

Vuxenpsykiatrin har vissa inre motsättningar att övervinna. Den är oftast fast förankrad i en s.k. psykodynamisk syn, det vill säga att störningarna har sina rötter i tidiga traumatiska barndomsupplevelser.

Betoning av att biologiska orsaker ibland kan vara avgörande bemöts ibland med det nedvärderande omdömet "biologism".

Kunskapsbrist

Även om den diagnoskapaciteten utvecklats positivt i ett samarbete mellan vuxenhabilitering och psykiatri återstår frågan, om vem som ska stå för behandling och stöd.

Det är inte rimligt, att dessa knyts till sjukvården. Problemen är psykosociala. Precis som att stödet till de störda barnen ges av föräldrar, dagis och skola bör kommunernas socialtjänst i samarbete med Komvux, arbetsförmedling etc stå för insatserna.

Här finns de verkligt stora problem. Vad vet hemtjänsten, personliga assistenter och socialsekreterare? Barnhabiliteringsläkare har gång på gång påpekat problemet med: "Vad händer sen?"

Svaret är dessvärre: "Ingenting". Eller rättare sjukförklaring, fel vård, social misär och annat mänskligt elände.

Man har tagit den öppna kön för barn på allvar. När ska man ta den oftast dolda kön för vuxna på allvar?

Man behöver inte invänta en skandal. Det är redan en skandal.

Bertil Wik