Upp med korten på bordet!

"Vi tittar på frågan."

"Vi arbetar med problemet."

"Det är en organisationsfråga."

"Det är många sjukskrivningar, utbildningar och ledigheter."

Så lät det från den ortopediska professionen i Karlshamn häromdagen. Jag har hört till leda att "vi tittar på frågan". När kommer man till skott med tittandet?

Ju längre man tittar på frågan ju mer värker den sjukes knän eller höftled. Var ligger problemet med att köerna växer med alltmer irriterade patienter? Jag tror inte ett dugg på att införandet av nya data-journaler skulle vara ett så stort problem. Visst kan det skapa problem vid inkörningen och visst skall det till utbildning. Men handen på hjärtat, det är väl ändock mycket kortsiktiga problem eller hur?

Visst skall personalen ha rätt till kompetenshöjning och de skall ha rätt till kompensationsledighet. Men detta måste väl organiseras så att det inte kontinuerligt skadar den nödvändiga vårdande och kirurgiska verksamheten eller har jag fel?

Väntetid organisationsfråga

För drygt ett år sedan fick vi besked om att en omorganisering av den ortopediska verksamheten skulle nedbringa köerna till praktiskt taget noll efter två år. Vart tog den goda organisationen vägen? Visst skall man sträva efter konsensus innan beslut fattas, men vid någon tidpunkt måste man komma till handling. Det får inte vara så att någon eller några i arbetskollektivet inte vill ha förändringar och så stoppas hela den nödvändiga omorganisationen upp.

Jag träffar många människor som mår dåligt med värkande kroppar och står i kö för att få en plats på ortopeden eller träffa en läkare. Ett exempel: I augusti förra året besökte en patient ortopeden i Karlshamn, träffade en läkare, fick beskedet vi kontaktar Dig i oktober (alltså om två månader). Till dags datohar patienten inte hört någonting. Är det så komplicerat att per brev meddela patienten att tyvärr får Du vänta på grund av en eller annan orsak? Då kanske man slipper att låta tre sjuksköterskor bli överbelastade vid telefonerna av oroliga patienter som undrar om de är bortglömda. Eller säger läkarna mot bättre vetande en tid som inte är realistisk?

Jag vill påstå att i första hand handlar de långa väntetiderna om en organisationsfråga. Det krävs naturligtvis också resurser. Jag skall medverka till resursfrågan. Men organisationsfrågan ligger hos kompetensen inom ortopeden. Det krävs inga blåställ för att lösa den frågan, det krävs handling.

Jobb inom andra landsting

Till sist ytterligare några frågor. Jag vet att personal inom främst Blekingesjukhuset på sin lediga tid arbetar inom ett annat landsting. Det kan vara Skåne eller Göteborg eller kanske Norge.

Finns det personal inom ortopeden i Blekinge som använder sin kompensationsledighet för sådant arbete? Om så är fallet, minskar detta risker för utbrändhet, överbelastning? Gagnar detta den kvarvarande personalen?

Bertil Måbrink (v)