Tyskland efter valet

Opinionsundersökningarna hade fram till början av augusti spått en borgerlig seger i Tyskland. Kristdemokraterna förde därför en valkamp som var koncentrerad på sakfrågor främst en nödvändig strukturreform av den tyska arbetsmarknaden för att minska arbetslösheten och öka tillväxten och för att få bort den ekonomiska klyftan mellan öst och väst.

De flesta väljare ansåg att kristdemokraterna hade den största kompetensen att klara dessa problem. Samtidigt tyckte de att utrikesministern Fischer (de gröna) och kansler Schröder (SPD) var de politiker man tyckte bäst om, liksom Angela Merkel, ordförande för CDU.

Däremot hade kanslerskandidat Stoiber (CSU) inte lika höga sympativärden.

Katastroferna

Socialdemokraterna och de gröna förde därför en personinriktad valkamp. I mitten av augusti kom flodkatastrofen och debatten om Irakkriget.

Schröder agerade mycket skickligt och lovade de drabbade snabb hjälp. Han sköt upp det andra steget av skattereformen. De sparade pengarna, 6,5 miljarder euro, skulle användas för en återuppbyggnad av infrastrukturen och till de drabbade. Stoiber föreslog andra finansieringsformer men lovade att hans parti inte skulle blockera beslutet i förbundsrådet. FDP avvisade beslutet, ty skattereformen var nödvändig för att öka tillväxten.

Inga tyska trupper

Medveten om den tyska krigsrädslan lovade Schröder att tyska trupper inte skulle delta i ett Irakkrig inte ens om USA fick ett FN-mandat.

Under valkampen fälldes sårande yttranden om Bush stormaktspolitik av politiker från SPD och miljöpartiet.

Justitieministern Däubler-Gmelin, medlem i World Women Parlamentrians for Peace, lär till och med ha jämfört Bush med Hitler. Detta var för mycket!

Hon kommer inte att få en ministerpost i den nya regeringen. Bushadministrationen förklarade nu att de tysk-amerikanska relationerna är förgiftade.

Stoiber protesterade mot Schröders "röstfiske" med antiamerikanska argument och lovade tysk solidaritet om ett krig mot Irak fördes på grund av ett FN-mandat. Säkert har SPD både vunnit och förlorat röster på grund av "Irakpolitiken".

De flesta rösterna förlorade partiet hos sina gamla stödgrupper, arbetarna (- 5 procent) och de arbetslösa (- 4 procent) därför att regeringen hade misslyckats med att minska arbetslösheten.

Liberalerna fick i sista delstatsvalet 13 procent av rösterna. De räknade med 18 procent i riksvalet och blev bestörta när de bara fick 7,6 procent. Partistyrelsen gav viceordförande Möllemann skulden. Han hade satt i gång en häftig debatt när han kritiserade Sharons krigspolitik.

Förlorarna

Vissa politiker i Sverige har framfört samma kritik. Men när Möllemann på nytt arrogant avvisade prostester från viceordföranden för de Tyska Judarnas Centralråd började debatten på nytt kort före valet.

Detta har enligt opinionsundersökningar på valdagen skadat FDP. Dagen efter valet avgick Mölleman, på uppmaningen av partistyrelsen, från sin post som partiets viceordförande.

PDS, efterföljaren av DDRs gamla kommunistparti, är med 4 procent den store förloraren i valet. I väst har partiet bara 1 procent av rösterna, men genom det goda valresultatet i öst klarade de 1998 femprocentsspärren till förbundsdagen.

Nu förlorade de i öst 9 procent hos väljarna under 30 år och 7 procent hos väljarna mellan 30 och 40, inalles förlorade de 17 procent. Kvar är främst det gamla gardet från DDR-partiet.

Valvakan hos PDS präglades av förtvivlan när de förlorade även sitt tredje direktmandat i Berlin. De två direktmandat de fick är politiskt betydelselösa.

Kompromisser

Enligt Fischer och Schröder skall koalitionsförhandlingarna präglas av sakfrågor om en ekologisk strukturvandel, en reformering av arbetsmarknaden och mera social rättvisa. Denna deklaration stärker inte näringslivets hopp om en strukturvandel på den tyska arbetsmarknaden. Ett andra steg på en ekologisk skattereform skulle vara en katastrof för tillväxten.

Problem som måste lösas, till exempelen reform av sjuksystemet, är svåra att genomdriva.

Regeringen har inte majoritet i Förbundsrådet, där representanterna för de tyska delstaterna sitter. Kompromisser blir som vid skatte- och pensionsreformen under sista mandatperioden nödvändiga igen.

Stoiber och Merkel har lovat en konstruktiv politik. Stoiber ser sig själv efter CSUs stora valseger (61 procent) som kanslerskandidat för 2006. För att stärka Angela Merkels ställning även gentemot Stoiber väljs hon till CDU/CSUs fraktionschef. Systerpartierna demonstrerar enighet.

För eller emot USA

Relationerna till USA måste förbättras. Men kanslern har lovat att inte ändra ståndpunkt i frågan om ett eventuellt Irakkrig.

Under valnatten påpekade en amerikansk journalist att man i USA uppfattar valet som ett referendum för eller emot USA.

Dagen efter valet diskuterade förre förbundspresidenten Weizsäcker och den förre amerikanske ambassadören Korn valet och den tysk-amerikanska relationen. De konstaterade att det är omöjligt att fiska röster i Tyskland med högerextremistiska eller antisemitiska argument.

Det finns inga högerradikala väljare och ingen antisemitism av betydelse.

Möllemans agerande accepterades varken i väst eller öst. Det finns inte heller någon antiamerikanism av betydelse hos den tyska befolkningen. Att vänner kan ha olika åsikter i sakfrågor är självklart.

Behov av kontakter

Ett preventivkrig utan FN-mandat har även andra EU- och NATO-stater kritiserat. Men att utnyttja utrikespolitiska differenser mellan vänner i en valkamp är fel.

Nu behövs direkta kontakter mellan den amerikanska och tyska regeringen.

Stoiber har fått en inbjudan från USA och reser snarast tid. Att Bush hade föredragit Stoiber som tysk kansler är ingen hemlighet. Den amerikanske presidenten sände efter valet inte ens en formell gratulation till Schröder.

Även i EU-länder som Polen och Frankrike märks en viss besvikelse.

Tyskland har som det största landet och den största ekonomiska makten i EU en vital betydelse. Man väntar på viktiga reformer som kan förvandla Tyskland igen till EUs lokomotiv. Ett ekonomiskt starkt Tyskland behövs inför EU-utvidgningen.

Gisela Berglund