En klar majoritet motsätter sig fortfarande en svensk Natoanslutning. Många vill bevara alliansfriheten och neutralitetspolitiken. Problemet är att de egentligen inte finns.

När debatten om Sveriges medlemskap i EG (som EU tidigare kallades) inleddes varnade miljöpartister och vänsterpartister för att neutralitetspolitiken hotades. Men både Ingvar Carlsson och Carl Bildt försäkrade att utrikes- och säkerhetspolitikens kärna skulle bevaras.

De hade fel. Efter dryga sju års medlemskap är det orimligt att påstå att neutralitetspolitiken och alliansfriheten står intakta.

Utvecklingen av Europasamarbetet till en politisk union, dagens EU, innebar utformningen av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Bland annat ska en styrka om 60 000 man snabbt kunna sättas in för krishantering och fredsbevarande uppgifter.

Men EU:s ambitioner bygger på ett samarbete med Nato, som de flesta medlemmarna tillhör. Också de neutrala staterna, Finland, Irland, Sverige och Österrike, ingår därför i Natos militära strukturer. Skiljelinjerna mellan EU och Nato har i praktiken upphört.

Betyder ingenting

Ja, Nato är fortfarande en försvarsallians. Och i den deltar inte Sverige. Men i den verkliga världen betyder alliansfriheten ingenting. Dels därför att vi inte längre har ett försvar som utgör en trovärdig avskräckning och dels därför att det inte finns någon fiende att försvara avskräcka och sig emot.

När ska vi vara neutrala? Om ryssarna attackerar Baltikum?

Men i år erbjuds antagligen baltstaterna Natomedlemskap. Långt framskridna planer finns att integrera Ryssland i Natos beslutsfattande och militära operationer. President Vladimir Putin accepterar utan att blinka amerikanska styrkor i före detta sovjetrepublikerna Georgien och Kirgistan.

Klarar inte att bryta

Det är en ny värld. Varför vägrar svenskarna att vara med i den?

Det främsta skälet är att socialdemokraterna inte ens nu klarar av att bryta med det förflutna.. Partikongressen framtvingade en neutralitetsoption och i den nya säkerhetspolitiska "doktrinen" som s, c, m och kd nyligen enades om hålls det fortfarande öppet för neutralitet. Alliansfriheten slås fast.

Men det sker med mjuka skrivningar så att inte framtida kursändringar ska kunna betecknas som uppenbara löftesbrott. Politikerna håller god min i elakt spel i vetskap om att inte ha opinionen med sig.

Inställningen är identisk med den under EG- och EMU-debatten. Nämligen att ju mindre som sägs, desto bättre. Av taktiska skäl teg framför allt ledande socialdemokrater in i det längsta om sin uppfattning. Det gällde att hålla ihop partiet, inte att ge partiet möjligheten till öppen debatt.

Inte samma som förr

Nu ser historien ut att upprepa sig. Under de närmaste två-tre åren lär s-ledningen tiga. När baltstaterna blir Natomedlemmar kommer det att heta att ingenting ändrats i sak. När det sedan blir Finlands tur uppbådas en mängd argument för att inte "skynda på i onödan". Och så "plötsligt!" blir det omöjliga möjligt.

Det svenska Natomotståndet beror på att så många tror att organisationen är den samma, samma hotbilder och uppgifter, som för femton år sedan. Den villfarelsen finns det dessvärre ännu inte politisk majoritet för att ta dem ur.

Mats Wiklund