Monopolet har skapat sjukvårdskrisen

Det är monopolet som har skapat sjukvårdskrisen

För drygt två år sedan redovisade WHO en sjukvårdsranking av världens länder.

Sverige hamnade på föga hedrande 23:e plats i rankningen, som bland annat visar sjukvårdens effektivitet, tillgänglighet och servicegrad i olika länder.

Det framgår av WHO:s rapport att länder med decentraliserade system och många, kompletterande vårdgivare klarar sig bättre, både ekonomiskt och på andra sätt, medan länder med stora, nationella sjukvårdssystem och offentliga monopol har större problem.

Rapporten visar också att sjukvårdens finansiering, struktur och organisation påverkar produktiviteten.

Kortare väntetider

Några av de mest anmärkningsvärda förbättringarna av sjukvården har skett i några av de tidigare planekonomierna i Östeuropa.

Övergången från planekonomi till en decentraliserad organisation, med större etableringsfrihet och valfrihet för patienterna har framför allt medfört produktivitetsökning, kortare väntetider och större effektivitet.

Den svenska debatten om resursbrist, prioriteringar, väntetider och vårdköer förs fortfarande som om det är den medicinska utvecklingen och teknologiska framsteg som skapat sjukvårdskrisen.

Visst är det sant att mer kunskap och ny teknik ökar "gapet" mellan vad sjukvården faktiskt kan göra och att de ekonomiska svårigheterna att möta dessa nya möjligheter är ett universellt problem.

Klassiska symptom

Samtidigt som andra länder, inte minst tidigare östeuropeiska länder, avreglerar och söker former att kombinera offentlig och privat utförd vård har den svenska sjukvården fastnat i planekonomisk stelbenthet och en hierarkisk vårdstruktur som präglas av monopolets klassiska symptom - låg produktivitet, långa väntetider och växande köer, låg servicegrad och fokus på "produktionsapparaten" istället för på patienternas behov.

Psykiatrins förfall har gjort sjukvårdskrisen tydlig.

Det är ett ödets ironi, att det är först när "tredje man" drabbas som landstingens misslyckande också blir uppenbar för ledande socialdemokratiska företrädare.

Grundläggande felet

Fortfarande tycks det som om de som nymornat börjat tala om att lägga ned landstingen missat det grundläggande felet med "landstingsmodellen" - monopolet.

Istället för att avveckla planekonomin och monopolet genom att skilja sjukvårdens finansiering från den direkta produktionen tycks man föreställa sig en framtid utan landsting - där staten och kommunerna tillsammans skall garantera monopolets fortbestånd i en ny form.

Fortsatt urgröpning

Det kommer inte att gå att lösa den svenska sjukvårdskrisen med mer av den gamla, planekonomiska medicinen.

Ännu högre skatter kommer att drabba tillväxten och leder till fortsatt urgröpning av samhällsekonomin.

Ytterligare koncentration kommer att försämra tillgänglighet, service och trygghet för patienter och personal - och dessutom leda till ännu lägre produktivitet. Ransonering (även om den kallas "prioritering") kommer att skapa fler orättvisor och sämre folkhälsa.

Medveten politik

Att avveckla landstingen/regionerna är bara det första, nödvändiga steget för att lösa sjukvårdens kris. Det behövs en medveten politik för att bygga upp en ny, decentraliserad och flexibel struktur och ett finansieringssystem, som främjar produktivitets- och kostnadsmedvetande.

Monopoltänkande, planekonomi och stordrift måste avskaffas om sjukvårdskrisen skall kunna lösas.

Lär av andra

Ett råd till landets sjukvårdspolitiker och planerare: Se er om i världen! Åk gärna till Polen, Tjeckien eller Ungern och lär er vad planekonomi medfört för sjukvården i dessa länder.

Se parallellen med vår egen sjukvård och lär hur man kan frigöra resurser och utveckla vården genom att avveckla monopolet, ge personalen möjlighet att växa och patienterna möjlighet att välja!

Lars Elinderson (m)

före detta riksdagsledamot,

landstingsråd och kommunalråd