Flyktingar som söker psykiatrin är mer än ledsna

Det är djupt bekymmersamt att någon som arbetar på Migrationsverket kan påstå att avvisningshotade flyktingar inte lider av akuta psykiska problem utan bara är ledsna över avvisningsbeslutet, så som framgick i BLT:s artiklar om psykiatrins arbete med flyktingar, torsdagen den 4 april.

Ett sådant uttalande är kränkande för både flyktingar som söker hjälp och för Blekinges erkänt välutbildade psykiatripersonal.

Jag kan inte förstå det på annat sätt än att man fallit offer för frestelsen att sluta sinnena inför det många gånger helt outhärdliga. Det förefaller som ett monumentalt förnekande. Att slippa se betyder att slippa konfronteras och i sista hand slippa ifrån personligt ansvar. Det finns alltid en känslomässig beredskap för förenklade verkligehetsuppfattningar.

Det är lika mänskligt som att låta mänskliga hänsyn ta överhand när man i psykiatrin skall agera professionellt i mötet med utsatta flyktingar, som Gunnel Segerstedt från Migrationsverket säger sig ha förståelse för i sin kommentar till Håkan Selbergs beskrivning av sin kliniks arbete med flyktingar. Både att låta mänsklig hänsyn ta överhand och att blunda för verkligheten är mänskligt. Konsekvenserna blir dock mycket olika beroende på vilken strategi man väljer.

Svårt att inte bli berörd

Alla som i sitt arbete möter flyktingar ställs inför konflikter som handlar om hur man skall förhålla sig till traumatiserade människors berättelser. Att förbli i sin professionella roll, att inte låta sig beröras som människa och att inte göra någonting utöver det som ligger inom yrkesrollens ramar är näst intill omöjligt. Att låta sig beröras är emellertid inte utslag av bristande professionalitet utan tecken på mental friskhet, djup mänsklighet och humanism.

Flyktingarnas berättelser kan många gånger vara så svåra att ta emot för den som lyssnar att det leder till förnekande och avstängdhet, vilket i sin tur leder till förenklade förklaringar och i värsta fall till avhumanisering. Skall man i sitt arbete dessutom fatta beslut som kanske går i helt motsatt riktning mot vad man som människa känner vore moraliskt rätt är det inte lätt.

Verkligheten för oss som möter flyktingar i psykiatrin är att vi ofta får höra om ofattbara lidanden och upplevelser som kan vara närmast outhärdliga att lyssna på och att ta till sig. Berättelserna lämnar ingen oberörd.

De flesta simulerar inte

Nej, alla är inte psykiskt sjuka. Det finns till och med de som simulerar eller hotar att ta sina liv om de inte får stanna, men professionaliteten hos personalen gör att jag känner mig alldeles trygg i att agnarna skiljs från vetet.

Men oavsett vad Migrationsverket vill tro så lider de allra flesta som kommer till psykiatrin av så kallade posttraumatiska stressyndrom, innebärande sömnstörningar, varierande grad av depression, svår ångest, så kallade flashbackupplevelser, mardrömmar, huvudvärk och annan kroppsliga värk. Därutöver ser vi hos flyktingarna hela spektrat av psykiska störningar, som hos normalbefolkningen, fast i större utsträckning på grund av själva flyktingsituationen.

Söker innan utvisningsbeskedet

Det skall också påpekas att långt ifrån alla som söker psykiatrin gör det efter att de fått besked om utvisning. Många söker redan i samband med ankomsten till Sverige och då handlar det inte om att i få stanna utan om att få hjälp.

De förtroliga samtal som psykiatrin erbjuder innebär inte sällan att de djupa tragedier som föranlett flykten och de trauman som själva flykten medfört för första gången berättas för någon utomstående. Vi vet från stor erfarenhet av arbete med traumatiserade människor att det krävs mycket speciella förhållanden för att man skall våga berätta om det hemska man varit med om. Det finns till och med de som aldrig gör det.

I psykiatrin är förhållanden sådana att man känner den trygghet som gör att man vågar berätta. När man hört några sådan berättelser vet man att det handlar om något annat än att vara ledsen för att man inte för stanna.

Andra överväganden

Ett annat stort problem i sjukvårdens handläggningen av flyktingärenden är att asylsökandes rätt till sjukvård begränsas till vård som inte kan anstå, det vill säga akuta insatser vid livshotande tillstånd. I alla andra fall tillämpar sjukvården prioriteringsregler som utgår från etiska överväganden.

För asylsökande är det annorlunda. En flykting med svåra psykiska besvär, som inte är direkt livshotande är i princip inte berättigad till hjälp. Detta ställer personalen inför en annan typ av svårighet, man vet att man kan hjälpa men saknar i princip rätten att ge hjälp. Det handlar då inte längre om etiska överväganden, om alla människors lika värde och om allas rätt till sjukvård utan om diskriminering.

Likadant överallt

Den stora ökningen av antalet flyktingar som söker hjälp inom psykiatrin är inget speciellt Blekingeproblem, vi ser samma tendens i hela landet. Jag kan hålla med om att det är något fel i att det är så. Psykiatrin har i vissa fall blivit den enda möjliga vägen att få stanna, vilket är ett uttryck för brister i flyktingpolitiken. Vad innebär det till exempel att i år gå i ovisshet om man får stanna eller ej. Kan inte det göra vem som helst galen?

Rätt till psykologisk hjälp

Mycket av det vi tar hand om i psykiatrin skulle vi inte behöva ägna oss åt om det var sörjt för flyktingarnas psykologiska omhändertagande på bättre sätt på annat håll. Det är väl ordnat med det fysiska omhändertagandet, medan det psykologiska förefaller närmast obefintligt. Liksom bostad, pengar och kläder borde alla ha rätt till psykologisk första hjälp. Kunskap om vad flykt från ett land till ett annat innebär tycks på en del håll saknas helt. Ibland låter det som flykt till ett nytt och främmande land är jämförbart med nöjesresor för lycksökare!

Brist på omhändertagande

Bristen på välorganiserat psykologiskt omhändertagande, bristen på information till flyktingar om deras begränsade rätt till sjukvård och orimliga långa handläggningstider är exempel på faktorer som bidragit till den stora anhopningen av asylsökande som söker psykiatrisk hjälp. Som det är nu kommer flyktingarna att fortsätt komma till psykiatrin, personalen kommer att fortsätta ställas inför svåra etiska överväganden.

Hur förhåller man sig när man tycker att lagen kränker vår omsorg om andra, vårt ansvar för främlingen i vår närhet? Att lagen måste följas är en sak. Det personliga ansvaret och den naturliga omsorgen om medmänniskor i utsatta situationer är något helt annat. Det levande personliga ansvaret för hur man förhåller sig till sig själv och till andra kan dock ingen lösgöra sig ifrån.

Göran Åström

Psykolog och verksamhetschef för Sölvesborgs- och Olofströms vuxenpsykiatriska klinik.