Den meningslösa kommunen

Det är aldrig roligt att komma till insikt att den egna arbetsinsatsen saknar betydelse i det stora hela. Många tittar hellre åt ett annat håll än att konfrontera obehagliga bilder.

Experter inom bortseendets konst finner man inte minst bland luttrade kommunpolitiker. Verkligheten som påvisar att kommunerna är verkställande organ åt statsmakterna och att kommunpolitik är ett kotteri och en kamp om brödsmulor, skyls med egenhändigt målade kulisser i form av "policydokument", "ungdomsråd", "folkhälsoråd", "plan för medborgarinflytande".

Slipper se eländet

Då slipper man ju se eländet, varefter trätan, med de självtillverkade kulisserna som fond, kan fortgå.

Mina erfarenheter av kommunpolitik, vilka fortfarande växer till följd av mitt uppdrag som nämndsledamot, är nedslående. Det pågår ett skådespel, i vilket kommunpolitiker framställer sig själva som förmögna att förändra världen.

Käre väljare, tro dem inte!

I själva verket är vi en skock tjänstehjon, varav vissa spelar patroner vid väl valda tillfällen, särskilt vid allmänna val. Ett enormt ansvar vilar på kommuner och landsting/regioner: skolor, sjukvård, äldrevård, barnomsorg.

Makten finns däremot på annat håll, framförallt hos riksdag och regering. Detta beror på den formella beslutsordningen, på vem som har pengarna och på vem som råkar sitta med den verksamhet som har snabbast kostnadsutveckling.

Formellt styrs alla de fyra områden som jag räknade upp i stor utsträckning av lagar och beslut på riksnivå.

Styrningen har blivit allt stramare. Den formella strukturen backas därtill upp av en snedfördelning av makt över skatte- och avgiftsbaserna.

Riksdagen har många möjligheter att tappa verksamheter på pengar genom olika skatter och avgifter. För kommunen finns det bara en skatt, samt en handfull avgifter som verkligen har någon betydelse. Men inkomstskatten kan inte höjas mycket mer, för då kommer folk varken att arbeta eller rösta.

Möjligheten att höja viktiga avgifter har helt kringskurits på grund av maxtaxor. Återstår då att stå med mössan i hand inför patronerna i Rosenbad och vänta på bidrag.

Kostnaderna springer iväg

Som om det inte vore nog med elände vill jag också inflika att kostnaderna inom sjuk- och äldrevården springer iväg på ett sätt som borde få vilken klok människa som helst att fundera över ansvarsfördelningen mellan stat och medborgare.

Att de flesta kommunalt förtroendevalda fortsätter att låtsas ha dessa frågor i sina händer kan jag inte se som någonting annat än brist på självaktning. Kommunpolitiker, oavsett politisk hemvist har vi blivit kuggar i en välsmord statsapparat! Måste vi dessutom rigga upp kulisser och spela teater inför väljarna, som faktiskt (liksom vi, när vi lämnar scenen) har verkligheten att tampas med?

Borde det inte stå klart för oss att alla dessa policydokument på byråkratiskt nyspråk och alla dessa utredningar och planer är tecken på att vi faktiskt inte kan göra ett dyft?

Stanna hemma i en vecka

Jag har i andra sammanhang uppmanat alla kommunalt förtroendevalda att stanna hemma i en vecka, med början i dag, måndagen 20 oktober. På fredag infaller FN-dagen, varför vi borde ägna veckan åt att diskutera folkstyrelsens ordning - från FN:s säkerhetsråd till skolans brukarstyrelse - och lägga ned föreställningen.

Råkar det vara budgetdiskussion då?

Ursäkta, men varför sätta sitt namn på en budget som någon annan har dikterat?

Ilan Sadé

förbundsordförande

centerpartiets högskoleförbund