Bertil Wik och förnuftstron

Jag är tacksam för Bertil Wiks båda sista debattinlägg kring tro och förnuft då det rör om lite i ämnet.

Men att sätta tro och vetenskap i motsatsförhållande på ett så spetsigt sätt är många gånger olyckligt. Den som studerat idéhistoria vet att frukten till vetenskapens landvinningar hänger intimt samman med västerländskt teologi. Isaac Newton var till exempel troende och hans Gudsbild påverkade honom då han gav fysiken ett språk via matematiska formler.

Större delen av västerländsk vetenskap bygger på reduktionism, det vill säga att man plockar ned tillvaron i bitar för att försöka förstå dess helhet. Men ibland är det svårt att få ihop bitarna igen, det förblir splittrat. Vi kan till exempel möta människor som har massa kunskap om olika saker, ja som rent av har ett uppslagsverk i huvudet, men ändå ha en benägenhet att trassla till sina liv. Vad som ofta krävs är ett mått av visdom för att skapa sig en helhet. Detta kan ju även gå åt i en splittrad värld.

I inläggen beskrivs hur en del blir vilsna inför fysikens utveckling och därför söker trygghet i vishetsläror. Men det behöver naturligtvis inte bero på vilsenhet utan att förnuftstron inte kan tillfredsställa oss helt. Ett tag fanns en väldig tro på vetenskapen, i dess namn skulle alla problem lösas. Mer kunskap och information så skulle den förnuftiga människan lösa tillvarons alla problemen. Ja, men vi tjatar snart ihjäl oss om utbrändhet och sprider varnande information, ändå så tycks det bara bli värre. Det behövs kanske något mer än förnuft och upplysning för att förklara vårt handlande.

I dag tycks det vara finare, intelligentare och mera objektivt att säga sig bygga sin övertygelse på vetenskapens iakttagelser. Många menar att så länge Gud inte går att iakttagas så bör man lämna spekulationen kring hans existens därhän, det är slöseri med tiden. "Den dagen jag kan iakttaga Gud - på något sätt - kan jag tänkas tro på honom", blir ofta resonemanget. Men skulle Gud vara Gud om vi kunde placera honom under ett mikroskop för att bevisa hans existens? Nej, om Gud finns så förbehåller han sig nog rätten att nå honom på hans villkor.

Det är säkert ett ärligt sökande efter sanningen, som jag har full respekt för, i de båda inläggen. Men det finns en risk att pendeln omedvetet slår över för långt åt andra hållet om förnuftstron upphöjs. Det är lätt att bli samma andas barn som funnits inom kyrkans hägnar, vilka egentligen inte gjorde anspråk på att äga den absoluta sanningen, men deras väg mot sanningen fick inte ifrågasättas. Dock var verkligheten större än det som då förkunnades innanför kyrkans väggar. Och nog är verkligheten större än det som i dag förkunnas inom förnuftstron.

Benny Julås