Att leva ett värdigt liv

Den senaste tiden har medierna varit fulla av skriverier om psykiatrin. I radio och tv talas det dagligen om psykiatrin.

Det är på sätt och vis intressant att psykiatrin, som annars inte tilldrar sig särskilt mycket massmedialt intresse nu hamnat på löpsedlarna.

Men om man tar del av allt som sägs och skrivs och betänker vad detta kan leda till inser man att det finns anledning att känna en viss oro.

Inget säkert skydd

Psykiatrin handlar om det mänskliga lidandet, något som berör oss alla på olika sätt.

Ingen kan förhålla sig neutral eller stå helt utanför. Människor är inte uppdelade i kategorier eller artskilda från varandra, även om det görs försök att framställa det så. Det är ju så mycket enklare om det handlar om någon annan, en annan sorts människor.

Tyvärr är det inte så.

Snarare är vi som människor mycket lika och ingen har genom modersmjölken fått ett hundraprocentigt skydd mot psykisk sjukdom. Under tillräckligt pressade livsbetingelser löper alla en risk att komma i kontakt med själslivets riktigt mörka sidor.

Kan gå förlorade

Mycket av den debatt som nu förs är generaliserande och åtgärdsinriktad med krav om mer slutenvård och ökade befogenheter för psykiatrin att behandla människor mot deras vilja.

Tyvärr slår detta tillbaka på de som redan lider och är i behov av psykiatrisk hjälp.

Efter decennier av kamp för att bryta ner fördomar om psykisk sjukdom finns en uppenbar fara att uppnådda landvinningar kan gå förlorade.

Den svenska psykiatrin har de senaste 20 åren gjort stora fram-steg ifråga om att förmänskliga vården och synen på psykiskt lidande.

Svåra bedömningar

Kunskapen har vuxit, både inom psykiatrin och hos en bredare allmänhet. Hur ett samhälle tar hand om och ser på sina svagaste individer är ett uttryck för dess kulturella nivå.

Låt inte senaste tidens tragiska händelser leda till en tillbakagång i fråga om hur vi ser på och behandlar människor som lider psykiskt.

Ett stort dilemma inom psykiatrin är svårigheten att diagnostisera, prognostisera och förutsäga.

Vi måste våga inse att när det gäller psykiskt lidande är det svårt att vara exakt i bedömningarna av vad det egentligen handlar om. Det är så med det själsliga lidandet.

Vad är ångest egentligen och vad är en psykos vid närmare eftertanke?

Ingen, förutom möjligen den drabbade, vet med någorlunda säkerhet.

Enda sanningen

Religionen har försökt förstå och tygla galenskapen. Medicinen har tappert försökt, likaså psykologin och samhällsvetenskapen. Men ingen har mer än illusoriskt lyckats fånga det psykiska lidandet i en vetenskaplig modell som fullgott kan förklara, förstå, förutsäga, lindra och bota.

Den subjektiva upplevelsen framstår som den enda sanningen.

I allt tal om att diagnostisera rätt och framförallt bedöma farlighet, samt bland dess kunna förutsäga vem som kommer begå ett brott, är det viktigt att sansa sig och inse hur svårt detta egentligen är.

Det finns inga objektiva bedömningsinstrument. Att tro sig kunna vara helt objektiv som bedömare är också en illusion.

Förnekar kärnan

En annan svårighet när det gäller den grupp psykiskt lidande människor som utgör en potentiell risk att begå allvarliga vredeshandlingar är att de sällan kommer till psykiatrin och ber om hjälp, med en djup och innerlig önskan om att bli hjälpta med det som verkligen är deras problem.

Ångestens bottnar förnekas. Inställningen till att faktiskt bli hjälpt är ofta ambivalent. Motivation är inte så djupgående.

Det händer att människor, ofta de som urskiljningslöst, missriktat och oberäkneligt kastar sin vrede omkring sig, hamnar mellan olika stolar och blir en slags Svarte Petter.

Traditioner möts

För att hantera detta krävs inte bara att olika aktörer inom vården samverkar, det krävs också att man har kunskap om att dessa människor i hög utsträckning stöter bort och förnekar den egna problematikens kärna.

Psykiatrin har en skyldighet att ingripa när vi ser att någon på grund av en allvarlig psykisk störning inte är förmögen att hantera de mest grundläggande saker som förknippas med att leva ett värdigt liv.

Användande av tvång, inläggning mot persons egen vilja, rymmer svåra moraliska överväganden.

Det handlar om människans rätt att själv bestämma om sitt liv.

Det handlar om att följa de lagar som finns och om att det är den juridiska instansen som ytterst avgör om en människa skall hållas inlåst och tvångsvårdas.

Detta innebär att även jurister agerar på det psykiatriska fältet, att två professionella traditioner möts.

Förändringsarbete

Hur är läget i Blekinge?

Min fasta övertygelse är att situationen skiljer sig väsentligt från hur det ser ut i storstäderna.

Det beror framförallt på Blekingepsykiatrins tillgänglighet, relativa litenhet och inriktning, men också på utlokaliseringen i samhället och det förhållandevis goda samarbetet med kommunerna.

Inom Blekingepsykiatrin finns ett nära samarbete mellan öppenvård och slutenvård.

Inom slutenvården pågår ett förändringsarbete. Mellanvårdsformer prövas och det finns högspecialiserade, mindre enheter för olika diagnoser. Utmärkande är också den höga utbildningsnivån hos personalen.

Det finns psykiskt störda människor som är potentiellt farliga också i Blekinge.

Ingen kan garantera att någon annan inte ska begå ett våldsbrott, men vi har relativt bra kontakt med dessa människor.

Samverkan mellan öppenvården och slutenvården, liksom mellan psykiatrin och kommunerna, kan givetvis förbättras.

Det går alltid att göra förbättringar när det gäller hjälpen till denna grupp.

Personlighetsstörning

Den stora faran är egentligen de människor som aldrig har varit i kontakt med psykiatrin och som har exempelvis en personlighetsstörning, som uppdagas först i samband med en rättspsykiatrisk undersökning efter ett brott.

En återgång till en mer renodlat medicinskt inriktad psykiatri med repressiva inslag och mer slutenvård är dock ingen lösning.

Får lyfta blicken

Handen på hjärtat är det väl ingen som går och tror att de allvarliga brott som den senaste skett enbart kan förklaras med brister i psykiatrin.

Man får nog lyfta blicken något högre och inse att detta i grund och botten handlar om något betydligt mer komplicerat.

Göran Åström

verksamhetschef

Sölvesborgs och Olofströms vuxenpsykiatriska sektorsklinik