Emma brinner för hemlösa katter

Emma Green minns tydligt den allra första katten som hon räddade. Då var hon bara sju år gammal.

– Det var i Älgbacken. Där i en buske bodde det tre kattungar och en kattmamma. En dag när jag gick förbi såg jag att det brann i busken, att någon hade tänt på den. En bit bort satt det en liten kattunge, mamman och de andra hade brunnit inne. Så jag bestämde mig för att ta hem kattungen, säger Emma.

Hon fick inte ha katten inomhus eftersom hennes bror var allergisk, så Emma tog hand om katten utomhus, och köpte kattmat för veckopengen. Man skulle kunna säga att det var där som intresset för att hjälpa katter föddes, men Emma har alltid varit en djurvän. På frågan när hon bestämde sig för att starta ett katthem tvekar hon.

– Det blev bara så, redan när jag hjälpte till på KKS (Kattkommando syd reds. anm) var jag ganska självständig med egna kontakter och omplacerade katter. Så att starta ett eget katthem var en naturlig väg.

I dag är Emma Green 28 år, och jobbar heltid inom vården. Det har hon gjort sen hon var 20. Men hennes arbete tar inte slut när hon kommer hem från jobbet. Då ska kattlådorna rengöras, 22 katter ska ha mat och bli kelade med, och sen ska det finnas tid för hennes egna djur.

Men det skulle hon aldrig klaga på. Om hon ser en hemlös katt vill hon hjälpa den.

Passionen för att ta hand om och hjälpa katter tror hon är medfödd.

– Min mamma är också djurvän, och mormor med, så det går nog i släkten, säger Emma.

Katthemmet sköts helt ideellt, och klarar sig för att engagerade människor vill hjälpa till. Det ligger aldrig på plussidan, men det fungerar. Emma är inte ensam, utan får hjälp av flera andra eldsjälar som kommer ut och kelar med katterna och ger dem mat. Det är nödvändigt för att orka, menar hon.

– Förut hade jag ganska svårt att släppa kontrollen. Jag ville hjälpa så många och rädda alla. Till slut blev det ju ohållbart, jag hann inte med mina egna katter. Det var jobbigt, och jag kände att väggen närmade sig. Så nu sätter jag gränser.

I dag verkar inte Emma stressad. Ute på gården i Kallinge är det snarare en harmonisk känsla som infinner sig. De franska bulldoghundarna Tuva och Nova leker med en gammal fotboll på gräsplanen. De morrar åt varandra för att få den ena att släppa taget. Här bor Emma med sin sambo, som pluggar i Malmö över sommaren. Han är också djurvän. Såklart.

– Jag tror att det skulle vara svårt om han inte vore det! Men han är mer intresserad av fåglar, han kan komma hem med skadade fåglar som han vill ta hand om och rädda, säger Emma.

Inifrån huset hörs jamanden från katten Musse, som inte förstår varför han måste sitta inne när det är så fint väder.

– Hans blivande husse kommer och hälsar på i dag. Sist husse hälsade på var Musse ute, och vi kunde inte hitta honom någonstans, därför stannar han inne i dag, berättar Emma.

Hon klappar en vacker grå perser som just hoppat upp på verandans bord och lagt sig tillrätta på bordet. Det är hennes egen katt, Noa.

– Jag har alltid haft som högsta dröm att ha en perser och en exotic. Nu har jag det. Om jag tar in någon mer katt ska det bli en hemlösing som inte hittat ett hem, säger hon.

Det bor 22 katter på Emmas gård i Kallinge, men bara två av katterna är hennes egna. Det är persern Noa och exotichonan Wilma. Resten finns ute på hemsidan för adoption. Emma betonar att inga katter någonsin avlivas för att de har varit på katthemmet för länge. De får alltid stanna tills de har hittat ett hem, eller flytta in till Emma och hennes sambo.

Tröttnar du någonsin?

– Inte på själva katterna, de tröttnar jag inte på. Men kattlådorna, det är det värsta, de är så jobbiga. Jag rengör 14 kattlådor två gånger om dagen. Jag vill verkligen inte se en kattlåda ibland.

Men samtidigt är hon nöjd. Det märks att hon älskar sitt liv.

– Jag skulle aldrig byta bort det här livet. Jag bor ju på landet med massor av djur! Finns det något bättre? säger hon.

Elin Thornberg