Öppen för nya tankar i Alltidhult

Inne bland de dallrande asparna bakom gamla skolan i Alltidhult finns ett annat liv, ett liv som den tålmodige får ta del av.

– Där, uppe i klykan, har en grå flugsnappare sitt bo. Och hör du, det är trädgårdssångaren som sjunger fast det egentligen är sent på dagen för det.

Tomas Bannerhed och hans familj är på plats i den blekingska grönskan och stillheten tack vare ett stipendium från Alltidhults intresseförening. Under två veckor har de kopplat av från huvudstadens brus och låtit tankarna komma ikapp.

För Tomas Bannerhed är det en speciell känsla att stå inne i samma skolsal som gossen Harry en gång kallade hemma.

– Det är en viss magi i att stå där. Det är precis 100 år sedan Harry började där som nioåring. Han sa att han ”gick bort från skolan”, det är ganska talande för hans uppväxt.

– Det är en ynnest att få vara här i Alltidhult under ett par veckor, att gå ner i tempo och göra sig mottaglig för livet. Det är mycket som surrar. Nu släpper det och jag hör asparna susa. Jag strövar i naturen med en flora som sällskap, man kan säga att jag fortbildar mig under lättsamma former, säger han och ler.

Han samlar idéer till en kommande bok och jobbar oftast sent på kvällarna när sambon och dottern har lagt sig. I höst har han tagit tjänstledigt från jobbet som redaktör för Stockholms stads pedagogiska tidskrift.

Då ska han prova hur det känns att skriva på heltid. Han är inte helt säker på att det kommer att passa honom.

– Jag gillar struktur och funderar på att ha jobbet kvar på halvtid. Jag skulle kunna ta ledigt i några år, rent ekonomiskt, efter Korparna (hans debutroman). Jag är oerhört ödmjuk inför det faktum att så många som skriver inte ens blir utgivna, och ännu förre kan försörja sig på sitt skrivande.

Det har varit en intensiv tid för Tomas Banner- hed sedan debutromanen Korparna kom 2011. Till i?dag har romanen sålt i över 100 000 exemplar, bara i Sverige. Den har bland annat översatts till danska och norska.

Dessutom är ytterligare utlandslanseringar på gång. Just nu sitter översättare i både Tyskland, Frankrike och England och försöker hitta rätt ord.

– Jag skriver med vokalrytmer, vilket är en omöjlighet att översätta. Vissa nyanser går förlorade i en översättning, så är det, säger Tomas Bannerhed.

– Den engelska översättaren, som de säger är en av de bästa på att översätta från svenska, har ringt mig säkert 250 gånger för att diskutera olika saker.

Det var flera förlag som var intresserade av att ge ut Korparna. Att han valde lilla Weyler förlag istället för något av de stora förlagen har han inte ångrat. Han känner ett grundmurat förtroende för sin förläggare Svante Weyler.

– Det var förlagets första skönlitterära debutant. Numera åker vi runt på olika ställen och har scensamtal om boken. För att det inte ska bli rutin så väljer jag ett ställe ur boken som Svante inte vet om i förväg och läser som inledning. Sedan samtalar vi kring det. En del som åker runt och pratar om sina böcker har allt inrepeterat. Jag skulle dö av uttråkning. Nu blir det nytt varje gång.

Han beskriver mötet med läsarna som viktigt på ett sätt som han inte hade förväntat sig.

– Jag får möta människor av kött och blod och höra vad boken har betytt för dem. Jag får ta emot deras reaktioner. Att höra hur de har blivit berörda vittnar om vikten av konst och litteratur.

Filmrättigheterna till Korparna har sålts till Jens Assur. Det är ett val som Tomas Bannerhed känner sig trygg med.

– Jens är mån om att det ska bli så bra som möjligt, att det blir trovärdigt med rätt apparater och redskap. Jag har sett ett par kortfilmer han har gjort och gillar hans sätt att låta bilderna berätta i långa tagningar utan en massa tekniska effekter.

Vad nästa bok ska handla om vill han inte gå in på i förväg, det skulle begränsa honom. Berättelsen kanske lever ett annat liv sedan än det han tänker just nu.

– Jag skyndar långsamt. Men den ska inte ta så lång tid som Korparna.