Liesbeth Vloet: Liesbeth Vloet: ”Jag ville gråta men hade ingen kraft”
Min man var på väg hem från en resa och på flygplatsen nös en person honom rakt i ansiktet. Att han skulle bli sjuk var bara en tidsfråga. Hela familjen drabbades till slut, jag värst.
Efter tio dagar med hög feber, hinkar med snor och slem, fel antibiotika och stunder av panik blev även läkaren desperat och kallade på ambulans. Vägen till universitetssjukhuset i Örebro tog minst en timme. Ute var det minus 18 grader och snöstorm. Sjuksköterskan i ambulansen tog väl hand om mig. All oro som hade samlats i mig ville komma ut. Jag ville prata men hade ingen röst. Jag ville gråta men hade ingen kraft. Allting i mig sa att jag ville överleva och sjuksköterskan stöttade mig. Jag har alltid känt att jag inte har kunnat tacka sjuksköterskan ordentligt för det han gjorde för mig i de svåra stunderna.
På sjukhuset var jag säker. De tog prover, startade odlingar och gav mig mediciner, syre och dropp. Sjuksköterskorna upplyste och vårdade mig proffsig i mitt isolerade rum på infektionsavdelningen. Och varje dag blev jag fascinerad av städerskan som noggrant torkade av alla dörrhandtag, ljusknappar, kranar och toalettspolknappen i mitt rum.
En dag kom det en läkare utan vit kappa. Han presenterade sig som professor och bad att få besöka mig med sina studenter. De skulle lära sig mer om lunginflammation och placerade ett stetoskop på min rygg. Alla var fullt fokuserade på stetoskopet. Jag hade aldrig trott att jag skulle vara till nytta för medicinsk vetenskap på det här sättet.
I dessa tider hoppas jag att de tio ivriga studenterna har blivit duktiga läkare. Jag hoppas också att de har spridits över landet så att de kan hjälpa oss i dessa svåra tider som väntar oss med coronaviruset.
I dessa tider vill jag även tillägga några saker. Snälla, nys och hosta inte varandra i ansiktet, håll avstånd i stället och överhuvudtaget. Tvätta händerna ofta och glöm inte att ibland putsa bort osynlig smuts på dörrhandtag och ljusknappar i era hem. Jag gör det i alla fall för era barn på skolan jag jobbar på, så länge den är öppen.
Chansen att vi smittas av coronaviruset är stor, men om vi kan fördröja spridningen stannar förhoppningsvis inte sjukvården.
Jag önskar mig aldrig mer att vara så sjuk som jag var för nio år sedan. Men om jag blir sjuk vill jag gärna att den vården som jag fick då finns kvar. Och det önskar jag er med!
