Sara Olausson lyfter fram jordgubbsbarnen

"Jordgubbsbarn". Ordet låter idylliskt. Sara Olausson fick först höra det av en rumänsk vän och visste direkt att hon ville göra en bok utifrån begreppet – som är sorgligare än det ger sken av.

Boken handlar om syskonen Maria och Gabriel som tror att deras föräldrar åker till Sverige för att plocka jordgubbar, "stora som äpplen". I själva verket åker de hit för att tigga.

– Jag känner starkt för jordgubbsbarnen, och det borde alla göra, säger Sara Olausson när vi möts, dagen efter att årets nomineringar till Augustpriset har tillkännagivits.

I dag kan hon kosta på sig att vara "jättejätteglad".

– Det är sällan jag blir så glad när jag får beröm, jag tänker ofta att folk säger snälla saker för att vara snälla, erkänner hon.

I flera år har Sara Olausson skrivit om och debatterat tiggeri. I oktober 2013 lärde hon känna en kvinna som heter Felicia Iosif från Rumänien, som tiggde i närheten av hennes hem. De blev nära vänner och tillsammans gjorde de boken "Det kunde varit jag", om Felicias erfarenheter.

– Det här var nästa rimliga steg, eller det bästa jag kunde göra på samma spår. Klimatet hårdnar så barnen behöver hjälp att förbli mjuka. Det kändes hopplöst att fortsätta prata med de vuxna, säger hon trött.

När Sara Olausson började engagera sig hade hon hoppats att fler skulle ansluta. Hon upptäckte att människor har behov av hjältar – men att bördan blev orimlig för en person att bära.

– Den så kallade hjälten blir alltid utbränd. Vilket jag också är nu. Vad man vill är ju att ha en flock och att fixa det tillsammans för då går det. Annars blir folk trötta på en till slut, när de märker att det inte fixar sig. Då blir de arga på den som pekar på problemet. Folk vill ha ett lyckligt slut, men det är svårt att få det för problemet är så stort och mångfacetterat, säger hon och jämför med flyktingsituationen.

Det är barnen som brukar se tiggarna när de vuxna tittar bort, har Sara Olausson sagt. Men på senare tid har även de yngsta slutat se. Ute i skolorna märker hon när eleverna har föräldrar som är negativt inställda. Dem ägnar hon gärna lite extra uppmärksamhet, för att försöka bidra med förståelse. Hon vill att man ska kunna relatera till Maria och Gabriel.

– Man ska vilja bli deras kompisar.

Helst vill hon "fluffa till" världen. Allt är inte misär, påminner hon.

– De här barnen kan ha det underbart men samtidigt inte ha råd med ost.

Sara Olausson har visserligen mött extrem misär på sina fyra resor till Rumänien. Hon minns en flicka i en by som levde med sina kusiner. En utsliten mamma fick ta hand om en hel flock barn. Hon upplever också att antiziganismen är ännu starkare där än här.

Men eftersom det är en barnbok undviker hon det alltför mörka, och skildrar Maria och Gabriel med humor och värme. På barns vis glädjer sig syskonen över små saker som vattenmelongodis och mötet med en hund. Samtidigt hjälper de till att samla skrot för att tjäna pengar, och försöker laga taket med tuggummi.

Ekonomiska problem är också något många svenska barn kan relatera till.

– Klyftorna i Sverige ökar och med det tyvärr också rasismen. Det är ett farligt läge nu.

För Sara Olausson var det viktigt att skildra en kärleksfull familj, eftersom fördomarna om föräldraskapet i Rumänien är många, menar hon.

– Folk snackar om att de är så dåliga föräldrar som reser bort men det handlar inte om det.

Hon vill att hennes bok ska ge hopp – barnen behöver det. Där ser hon att barn- och ungdomslitteraturen spelar en enormt viktig roll. Hon hade det själv bitvist tufft under uppväxten och bestämde sig tidigt för att komma ihåg den känslan.

– Jag har en stark kontakt med mitt inre barn, säger hon och ler ironiskt.

Skrivandet älskar hon, och det hjälper henne. Men det har inte alltid varit självklart att hon skulle ägna sig åt det. Delvis för att hennes moster är den berömda författaren Barbro Lindgren, vilket gjorde att hon smög sig in på skrivandet lite från sidan, via seriernas värld.

– Men nu jäklar, nu känns det som att det finns en plats för mig.