Helene Billgren: Jag känner mig väldigt nöjd

Favoritfiguren befinner sig mellan Snövit och en señorita. Hon har hår och kläder, kjolar och jeans och återkommer genom hela konstnärskapet. Ett tag var hon kurvig sjuksköterska. Senare fyllde hon hela duken som i den Snövit Helene Billgren målade 2009, med blottlagt hjärta – också den målning som fått namnge hela utställningen.

"Faran är över" kallade hon även den allra första teckning som hon ställde ut på Valands konsthögskola 1983.

– Den föreställde en kvinna som satt lugnt och stilla i skogen, med några djur runtomkring sig. Något hade hänt, men "faran var över". Jag ryser nästan, så är det bara i korta stunder, men de är helt underbara, säger hon och berättar att hon nu funderade över om utställningstiteln skulle uppfattas som provocerande i dagens mörkare samhällsklimat.

– Men varför ska alla jobbiga saker få ta all energi?

I det senaste måleriet har kvinnofigurerna blivit mindre och är nu placerade i dramatiska, närmast dystopiska landskap. Men även här vilar Snövitseñoritorna ibland i ett vemodigt faran-är-över-tillstånd som får konsthallschefen Mårten Castenfors att betrakta Helene Billgren som en nutida Caspar David Friedrich.

Färgerna går i turkost, grönt, brunt och svart. Helene Billgren är särskilt nöjd med "Flicka från Huddinge C" som är grön i ansiktet.

– Jag älskar ju det här, jag känner att jag har kommit in mer i kolorism. I de här sista har jag tittat lite på X:et och Gaugin och på lite andra grejer, säger hon och berättar att hon ibland blir "galen av all färg" och drar på ett lager av "verklighetssmuts", lite grått och svart för att få det som hon vill.

"Hundra kasserade teckningar", ihopknycklade bollar, svävar nu under konsthallstaket. Liljevalchs visar hennes infallsrika konstnärskap i dess fulla bredd: objekten, teckningarna, tapeterna, hennes enda videoverk.

Men också fotografierna av pekande långfingrar med gult nagellack. När en manlig konstkritiker 2002 sågade hennes galleriutställning gjorde hon teckningar av en man i kissfläckade byxor. Kreativiteten tog över, det gula blev ett mönster och ett halvår senare hade hon gjort en hel utställning.

2006 fick hon en inbjudan från Liljevalchs att ställa ut osignerat måleri som skulle säljas billigt. Den opretentiösa beställningen gav henne en ny riktning. Efter 20 års paus tog Helene Billgren upp penslarna igen, något som visade sig kräva en helt annan ansats än de mer lustfyllda installationer och teckningar som hon jobbat med tidigare.

– Det här med måleri anser jag vara svårt, då måste jag verkligen ta ett djupt andetag, säger hon och berättar att måleriet, när det går bra, samtidigt ger henne så ofantligt mycket tillbaka.

I sitt nya måleri bestämde hon sig för att "ganska bra" inte längre dög. I ateljén har hon sparat en av nystartens första målningar som hon kunde acceptera.

– Den är inte bra, men ibland har jag konstskola i ateljén och då har jag sagt "ni behöver inte tvivla på er själva, det här var min första målning så här började jag. Det finns hopp för alla bara man jobbar, det har jag gjort, på gott och ont."

På en vägg efterlyser hon några verk som hon inte lyckats spåra. Helene Billgren älskar det hon gör, men bara en kort stund. Sedan ska det vidare, hon vill inte fastna, inte stelna. Inför vernissagen 11/10 jobbar hon med installationerna i Guccirummet, Kungahuset och några andra salar som hon givit nya namn.

Hur känns det då att återse så många uttryck i ett eget livsverk?

– Det är verkligen mitt konstnärsliv, det är sådan jag är. Jag känner mig väldigt nöjd, och jag kan känna mig ömsint inför mig själv när jag tittar på de här gamla grejerna. Fan Helene, jävlar vad du har hållit på!