Filmrecension: Saltstänkt mästerverk

I en pittoresk kustby i Cornwall trängs den traditionella fiskerinäringen alltmer ut av turister och välbärgade sommargäster.

Den lokale sjöbusen Martin är stolt fiskare i rakt nedstigande led, men nu är han bokstavligen strandsatt, eftersom hans brorsa har kapitulerat inför nyordningen och använder familjens fiskebåt för att köra runt dumma turister. "Pappa vänder sig i graven", fnyser Martin och lägger ut sina nät på stranden för att fånga några ynka havsabborrar som han säljer till puben.

Deras pittoreska barndomshem vid hamnen har de dessutom tvingats sälja till en beskäftig storstadsfamilj som driver pensionat för hipsters i den gamla nätboden. Stämningen mellan ortsbefolkningen och utbölingarna bli allt kärvare och hotet om våld lurar under det lilla samhällets sömniga yta.

Först undrar man vad fan filmens regissör, manusförfattare, fotograf och klippare Mark Jenkin håller på med. Han har alltså spelat in hela rasket själv med en handvevad 16 millimeters kamera från 70-talet som bara låter honom filma några minuter åt gången. Klippen är snabba och de svartvita bilderna är korniga och raspiga. Allt ljud är pålagt i efterhand och följaktligen blir dialogen korthuggen och ganska styltig.

Det tar ett litet tag att vänja sig, för det är inte varje dag man ser film som är så här extremt handgjord nu för tiden.

Man skulle kunna tro att Jenkin har gjort så här svårt för sig själv utifrån något slags fetisch för gammaldags filmhantverk. Men snart sugs man in i handlingen, känner saltvattnet slå mot ansiktet och inser att filmskaparen har vevat fram ett eget litet filmuniversum i Cornwall, som inte liknar något annat.

Det bor existentiell poesi i de där snabba klippen. Varenda bild på väderbitna ansikten, fiskenät, humrar och pintglas med öl är förtätad och fylld med både mening och humor. I bland är de vardagliga som ett arbetarklassdrama. I bland mörka och suggestiva som en gammal lågbudgetskräckfilm. I bland korsklipps de som i ett avantgardistiskt filmmontage från Sovjetunionens första dagar.

Det är som att själva filmen har spolats upp med tidvattnet på en av de grusiga stränder där den utspelas.