Bakgrund: Mordet på Sveriges statsminister

Mordet

Fredagskvällen den 28 februari 1986 är statsminister Olof Palme och hans fru Lisbet på väg hem från biografen Grand i centrala Stockholm efter att ha sett "Bröderna Mozart". På egen begäran är Palme den här kvällen utan livvakter.

Efter att ha lämnat biografen går paret Sveavägen söderut. När de ska passera Tunnelgatan skjuter någon statsministern i ryggen. Ett andra skott skadar Lisbet Palme i ryggen.

Mördaren försvinner in på Tunnelgatan och upp för trappan. Klockan är 23.21.

Den första polispatrullen är på plats tre minuter senare. Några ögonblick därefter anländer en ambulans, som av en slump är i närheten.

Klockan 00.06 på lördagen den 1 mars dödförklaras Olof Palme på Sabbatsbergs sjukhus, en dryg kilometer från mordplatsen.

De olika spåren

Över 10 000 personer har förhörts i utredningen kring Palmes död och över 130 individer har erkänt mordet. Samtidigt finns över 87 000 persondokument i Palmegruppens databas. Men än finns ingen, nu gällande, fällande dom.

Generellt går det att dela in utredningen i fem spår:

33-åringen:

Den första att anhållas som misstänkt, redan i mars 1986, efter flera tips om att mannen ska ha uttryckt hatiska kommentarer om Palme. Släpptes dock tidigt på fri fot. Mördades i USA 1993.

PKK-spåret:

Den kurdiska separatistgerillan PKK (Kurdistans arbetarparti) figurerar tidigt i utredningen kring mordet. 20 kurder, däribland tolv PKK-anhängare, tas till förhör 1987. Detta mot bakgrund av att rörelsen, av regeringen förklarad som en terrororganisation, troddes kunna ha haft både motiv och förmåga att slå mot svenska intressen. Inget mer konkret har dock framkommit sedan dess.

Christer Pettersson:

Hörs av polis ett par månader efter mordet, men anhålls som misstänkt först 1988. Året därpå pekar Lisbet Palme ut Pettersson. Han döms i Stockholms tingsrätt till livstids fängelse för mordet, men frias i november samma år av Svea hovrätt. I oktober 2001 erkänner Pettersson för sin vän Gert Fylking att han mördade Palme, något han senare tar tillbaka och säger att han varken bekräftar eller dementerar. Avled 2004.

Sydafrikaspåret:

Hamnar i fokus 1996. Går ut på att det var den sydafrikanska säkerhetstjänsten som låg bakom mordet på statsministern, enligt teorin på grund av Palmes kamp mot landets dåvarande apartheidregim. Teorin hade stöd av bland andra författaren och journalisten Stieg Larsson. En då 45-årig man som pekats ut som legosoldat och yrkesmördare har inte hörts av polisen, men nekar själv till att han skulle begått brottet.

Skandiamannen:

Fanns med tidigt i utredningen som vittne. Jobbade på försäkringsbolaget Skandia intill mordplatsen. Sade sig ha lagt Olof Palme i framstupa sidoläge, men det kunde inte bekräftas. Mannen avfärdades både som vittne och gärningsman. Enligt tidningen Filter, i ett reportage 2018, hade han genom en vän tillgång till vapen av den typ som användes vid mordet. Skandiamannen ska också ha hyst agg mot Palme. Han dog år 2000.

Personen Palme

Olof Palme föddes 1927 i Stockholm. I slutet av 1940-talet reste han till USA för studier. Åter i Sverige påbörjade han juridikstudier vid Stockholms universitet och tog kandidatexamen 1951.

Året därefter träffade han Lisbet Beck-Friis, fyra år senare gifte de sig. Tillsammans fick de tre barn: Joakim, Mårten och Mattias.

Palme tog en kort tid efter avklarade studier anställning som sekreterare för statsminister Tage Erlander. 1961 blev Palme byråchef i statsrådsberedningen, fyra år senare utnämndes han till kommunikationsminister.

1969 utsågs han enhälligt av partikamraterna att efterträda Tage Erlander som ordförande och statsminister. Palme satt kvar på posten som statsminister fram till 1976, därefter tog de borgerliga partierna makten, men efter valseger 1982 var Palme tillbaka som regeringschef.

Palme blev redan under studietiden känd för ett stort internationellt engagemang. Han kämpade bland annat mot dåtidens internationellt sett kommunistdominerade studentrörelse. Under sin första tid som minister var han starkt kritisk mot USA:s agerande gentemot Vietnam. Han var också en högljudd motståndare mot apartheid. I ett tal, en vecka före sin död, sade han:

– I grunden är detta en djupt emotionell fråga, som djupt rör våra känslor, därför att det är ett sådant sällsynt vedervärdigt system. Allt på grund av att det för människors hudfärgs skull, lämnar dem till en fattig tillvaro. Det är en skam för världen så länge detta system består.