Uppfödning av djur på våra öar i forna tider
En gammal Karlskronabo, känd som djurvän och hästkännare, lämnar här en intressant skildring efter personliga minnen av det primitiva sätt, varpå hästskötseln bedrivs på öarna i Karlskrona skärgård för ett halvt sekel sedan och ända fram mot tider, som ej äro oss så avlägsna. Skildringen rymmer även en hel del av öbefolkningens liv och kynne under år som flytt.
Hembygdsförbundet har ju bland annat satt som sitt mål att tillvarataga minnen och ihågkomster från flydda tider. Vad jag, som nu mått de 65 åren, därvid kan bidraga med, är en skildring av djuruppfödningen på våra skärgårdsöar för en 40 à 50 år sedan.
På den tiden bestod vår öbefolkning huvudsakligen av fiskare. Jord fanns och odlades men icke såsom nu, utan allt sköttes primitivt. Redskapen voro de enklaste. Årdret fick ofta ersätta plogen och. det blev ju, som man säger, att "skumma på ytan". Skörden blev naturligtvis därefter. Slog fisket fel, gjorde nöden sig ofta kännbar. Sköttes jordbruket primitivt, var kreatursuppfödningen därefter. Boskapen fick nästan sköta sig själv. Djuren, hästar nötkreatur, får och svin, gingo ute året om. Svältfödning var mycket vanlig. Rykt och kraftfoder voro nästan okända ting. Genom dålig eller ingen utfordring blevo djuren småväxta och för krympta, på vårsidan magra som skelett, men då gräset började spira, åto de snart upp sig, enär betet på öarna, alltid är kraftigt. De djur, som under dessa karga förhållanden redde sig bäst, voro hästarna. Det är dessa, jag här särskilt vill beskriva.
Mitt föräldrahem låg i staden icke långt från sjön. Redan som 10-åring beundrade jag de små öhästarna, och såväl stora som små fängslas nog av den syn, en vacker ponny utgör. Blicken för hästar var kanske medfödd, ty ännu i dag kan jag beundra en vacker och välskött häst, på samma gång jag ömmar mycket för en illa skött. Inte så få gångar har jag ådragit mig tillfällig onåd, då jag måst beivra fall av djurplågeri.
I forna tider var sjön oftare än nu vintertid tillfrusen och körbar till öarna. Dagligen kunde man då få se dessa små hästar, där de stodo uppradade vid det så kallade Florinska planket, där E. O. Erikssons fastighet är belägen, eller inställda på gårdar litet varstans. Som sagt voro de oryktade, taggiga och ovårdade, men pigga och livliga gjorde de ett gott intryck. Små, sällan över 125 centimeter mankhöjd, oftast mindre, välbyggda, breda i bringan med väl välvda revben och breda skenben gåvo de en bild av samlad styrka och energi. Färgen var nästan alltid brun eller svart, någon gång fux. Skäckfärgen förekom ej.
Dessa små hästar uppföddes halvvilda och gingo ute året om. Aveln skötte sig själv. Kastrering av hingstar förekom ej, utan naturen själv skötte om parningen. Stoen blevo ju dräktiga varje år och fölade ute i marken. Föddes ett svagt föl, gick det under. Därför blev rasen kraftig. Men det blev också överflöd på hästar nästan varje familj hade en eller flera stycken. Allt bete var gemensamt, ingen ägoskiftning fanns och hägnaderna voro dåliga. Man kan med skäl fråga sig, vad levde då djuren av? Det torde mest ha varit löv, trädgrenar, vengräs och halm på gödselhögar. Då snön låg rätt djup, kunde de avbeta rågen efter att med fötterna ha undanskrapat snön. Ty födgeni fanns, och jag har mer än en gång, då jag sett unghästar fastbundna vid krubban, oryktade, magra, behäftade med ohyra och kanske ej rastade på månader, beklagat dessa mera än deras bröder i frihet. Mången har tyckt att denna uppfödning i frihet var barbarisk. Ja, den var nog hård, men naturen försåg dessa vildmarksbarn med långt hår som skydd mot kylan, och friheten, ja, den var ju värd mycket - gjorde jämte frisk luft och motion dessa hästar kraftiga och härdiga.
Ännu 1923 på vintern meddelades jag per telefon, att hästar och fäkreatur gingo ute dygnet om, och det ansågs som djurplågeri. Själv var jag av den uppfattningen, att dessa djur bruka gå ute lång tid och alltid förstå skaffa sig skydd. Värre då, om de voro instängda i ett dragigt stall och ej kunde röra sig. Vintern blir nog lång ändå.
Varför föddes dessa små hästar upp? Första svaret är: för det egna bruket. De användes ju vår och höst för det lilla jordbruket, under sommaren levde de i frihet och på vintern togos de i bruk för färder till staden. Det andra svaret blir: till avsalu. Icke så sällan uppträdde hästhandlare där ute, mest skåningar, som då kunde köpa flera vagnslaster. Priset för dessa hästar var lågt. Det högsta, som kunde betingas för ett praktexemplar var 100 kronor. Den skulle då också vara fullvuxen och körd, alltså en häst i sin bästa ålder. För 40 år sedan var jag i sällskap med en person, som på Aspö köpte en treåring hingst för 40 kronor och ett sto vid samma ålder för 50 kronor. Själv köpte jag vid ungefär samma tidpunkt två föl, åtta månader gamla, det ena för 10 kronor, det andra för 15 kronor. Då jag för säljaren uttalade min förvåning över priset, fick jag det svaret "Jag har två ston. De gå tillsammans med hingstarna och få föl varje år. Jag kan ej behålla alla dessa". Det var icke heller ovanligt ännu för en 20 år sedan, att nyfödda ston togos in till staden och såldes för fem kronor stycket. En och annan av dessa föddes upp med mjölk, de flesta nedslaktades.
Allteftersom stenhuggerier tillkommo och jordbruket började skötas mera tidsenligt behövdes större hästar. De små voro ej längre värda att födas upp, varför en annan sköt fölen, så snart de föddes. Å en av öarna såg jag ett dött föl och modern stående nosande på detsamma. Då jag omtalade detta för ägaren fick jag svaret: "Det skåt (sköt) vi. Jag vill inte föda upp det". Huruvida det blev borttaget från betesmarken, vet jag ej; troligen icke. Djurvänner voro öborna då ej.
Som jag förut nämnde användes dessa små hästar för färder över isen. Var det fråga om finåkning en söndag, spändes de för en grant målad pinnsläde med lysande seldon. Bland annat var däckeln ofta skuren i trä i form av två delfiner och grant målad. Draglinor förekommo aldrig utan alltid skacklar, även vid parkörning. I vardagsslag voro seldonen de mest enkla: töm och huvudlag alltid rep, betslet någon gång en sextumsspik. Fram på vårsidan, då isen var osäker, gingo öborna vid sidan av åkdonet, och hästen fick draga korgarna. Icke ovanligt var, att isen där och var ej höll. Då gick hästen igenom, men då den var försedd med rännsnara om halsen, flöt den lätt och drogs upp på fastare is, där snaran lossades. Efter en stund kunde han stig upp och resan fortsattes, ofta med ytterligare en nedkörning. För sex à sju år sedan talade jag med en man, som varit med om att taga upp hästen två gånger på en resa hem. Skulle till äventyrs en häst drunkna, tog ägaren det ej så hårt. Det fanns ju fler, och värdet var ringa.
Det kan ju tyckas, att jag skrivit hårt om våra öbor, men man får inte döma dem hårt. Det är ju folk, som ofta fått för sin existens riskera livet. Å våra öar är nu mycket annorlunda än förr. Det är nu icke ovanligt att man träffar ett och annat välskött jordbruk. Kreatursskötseln är också bättre, och i stort sett är öbefolkningen djurvänlig.
Den gamla öhästen eller ponnyn är nu utdöd. Ända tills för något år tillbaka funnos dock några exemplar kvar. För många äldre personer leva de nog kvar i minnet. För yngre generation kan måhända finna intressant, vad jag här nedskrivit. Och det är ju Hembygdsförbundets mening, att för eftervärlden bevara minnen från flydda tider.
Ossian Lagerholm
