Stödet till adopterade brister

En kartläggning, som gjorts på uppdrag av regeringen, visar att kunskapen om adopterades specifika behov saknas inom främst hälso- och sjukvården.

– Sjukvården är mer fokuserad på diagnoser och mindre på att det kan finnas erfarenheter av adoptionen som kan ha betydelse för diagnosen, säger Borén.

Antalet internationellt adopterade barn har minskat i Sverige de senaste åren. I dag adopteras under 200 barn per år.

– I vissa kommuner kanske man inte har några nya adopterade på flera år. Det gör att det blir färre som möter adopterade i den tidiga fasen. Kompetensen och erfarenheten blir sämre.

Internationellt adopterade är en heterogen grupp. Men alla har erfarenhet av tidiga separationer från sina ursprungsföräldrar. Omständigheterna kan också handla om upplevelser av tidiga trauman och ytterligare separationer samt kronisk stress.

Identitetssökande, rasism och upplevelser av utanförskap är andra exempel på erfarenheter där behov av hjälp kan finnas.

– Föräldrarna delar inte alla upplevelser och erfarenheter som barnet gör, vilket kan bli problematiskt.

Socialtjänsten ansvarar för att adopterade och adoptivföräldrar får stöd såväl inför som efter en adoption.

– Stödet från socialtjänsten varierar i olika kommuner och stödet blir därmed inte likvärdigt.

Forskning visar att adopterade löper större risk än andra att drabbas av psykisk eller social ohälsa, om behoven inte uppmärksammas och möts. Men ofta uppmärksammas behoven först i skolan eller senare i tonåren, då behoven utvecklats till svårigheter.

Kartläggningen understryker att adoption kan ha betydelse under hela livet. Och att behoven som kan härledas till adoptionen kan uppstå i olika skeden av livet.

Plötsligt dyker det upp något som är kopplat till erfarenheten av adoptionen: Du blir tonåring, du får barn, du går igenom en skilsmässa eller en förälder dör.

– Sårbarheten kan finnas med i bagaget, säger Åsa Borén.

Socialstyrelsen och Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd har tagit fram flera förslag för att stärka kunskapen och kompetensen i samhället – inte minst inom vården och socialtjänsten.

– Det kanske viktigaste förslaget handlar om att utveckla en modell för stöd, även för adoptivföräldrar, som tar höjd för livsperspektivet, säger hon och tillägger:

– Samt att det tydliggörs vilket ansvar olika verksamheter har som möter adopterade.