Sjukdomen gav Susanne tid för barnen

KARLSKRONA

Susanne Mårtensson är i dag 43 år och bor tillsammans med sina fyra barn i åldrarna 9 till 18 år i ett hus i Östra Torp utanför Lyckeby. Med i bilden finns också sambon/särbon Stoffe Johansson.

Morsa med näsa i blöt

Att komma hem till Susanne är som sugas med i en virvelvind. Där finns ungar och ungars kompisar, skratt, smäll i dörrar, kaffedoft, fyra hundar som tigger om uppmärksamhet - och en telefon som går varm.

Kanske inte så konstigt med tanke på alla aktiviteter som planläggs i detta hus. Här bor ju fyra mycket aktiva barn.

Och en morsa som lägger näsan i blöt överallt.

Susanne nattvandrar, hon är en synnerligen aktiv förälder och ungdomsledare i Hästö IF, grundare av föräldraföreningen i Östra Torp och så driver hon det rikstäckande Ungdomskraft - ett projekt för och med ungdomar men med stöd av vuxna.

Bland mycket annat.

Hon är som en socialare, fältarbetare, medmänniska och morsa i samma person.

Och hon lever det liv hon alltid drömt om.

- Ironiskt nog var det först när jag blev sjuk som jag fick möjlighet till det, säger hon.

Alltid hängt med

För fem år sedan jobbade Susanne inom äldreomsorgen.

Då var hon jämt stressad av att snärja mellan jobb, hemmet och idrottstokiga ungars aktiviteter.

- Eftersom alla mina barn lider av svår astma har jag inte vågat släppa iväg dem själva. Jag har inte velat lämpa över det ansvaret på någon annan. Så jag har hängt med överallt. Och alltid tyckt att det var kul.

- Barnen blir bättre av att idrotta, därför har jag uppmuntrat dem att hålla igång, förklarar hon sitt stora engagemang.

Dagen som förändrade hennes liv hade hon jobbat i äldreomsorgen i 20 år.

På sin 37:e födelsedag räddade hon en liten farbror som föll ur sin säng.

- Efteråt sa man till mig att jag skulle ha släppt honom. Det gjorde jag inte.

Susanne blev skadad för livet.

Hon drabbades av en kotskada som blev till kronisk värk.

Ganska snart fick hon diagnosen fibromyalgi.

- Jag hade tur som fick en remiss till reumatologen. Efteråt har jag förstått att det är lika stor chans att få det som att vinna en miljon.

Susanne berättar om andra i samma situation som aldrig blir trodda, som tvingas leva och arbeta med ständig värk.

- Det är ingen slump att sjukdomen kallas kärringgnällsjuka, konstaterar hon.

Vägrade ge upp jobbet

Susanne beskriver sin sjukdom som träningsvärk 24 timmar om dygnet, ibland så svår att hon inte tar sig ur sängen.

Trots det vägrade hon att ge upp arbetslivet.

- 37 år och slut. Det var alltför tufft att förstå, säger hon.

- För mig är det oerhört viktigt att ha en uppgift, att vara värd något.

Hon slogs med näbbar och klor under flera år för att få vara kvar.

Arbetsprovade, gick bredvid. Alltid med samma resultat.

- Hur jag än kämpade kunde jag inte dra samma lass som de andra. Jag fick dåligt samvete och mådde ännu sämre. De dagar jag var ledig kunde jag knappt röra mig.

Till slut sa hennes kontaktkvinna på Försäkringskassan till på skarpen.

- Du kommer aldrig att kunna jobba igen. Du har ett rikt socialt liv, Susanne. Lev det i stället!

Van att kämpa i motvind

- Som ensamstående mamma till fyra sjuka barn har jag fått kämpa hårt, oftast i motvind. Ingen har upplyst mig om mina rättigheter. Jag har tvingats bli en riktig bitch för att överleva. Och så finns det någon där som stöttar mig...

- Jag insåg plötsligt att jag var lyckligt lottad, säger Susanne.

- Jag kommer alltid att ha ont. Men det kan jag leva med. Det är inte synd om mig. Hade jag tappat hoppet - då hade det varit synd om mig.

Som Susanne ser det hade hon två alternativ:

- Att lägga mig ner och ge upp. Eller fortsätta vara med.

Hon valde det senare.

Nu är Susanne hemma, på väg att bli sjukpensionär.

Men i stället för att bli bitter, känner hon i dag en stor frihet i sitt nya liv. Hon njuter av tiden hon får med sin familj. Och hon har hittat sin uppgift, sitt värde:

Att engagera sig i sina och andras barn.

Susanne är en mamma som hinner ta sitt föräldraansvar till flera hundra procent. Samtidigt som hon har stor förståelse för alla dem som skulle vilja göra samma sak men inte har möjlighet.

- Jag vet hur det är att vara heltidsarbetande. Att ständigt ha dåligt samvete för att inte räcka till. Kan jag finnas till hands för andra barn än mina egna, bjuder jag gärna på det.

Var är alla föräldrar?

Vad hon inte kan förstå är de som inte ens har viljan att engagera sig i sina barn.

- Alldeles för ofta på mina nattvandringar undrar jag var alla föräldrar är. Vet man inte vad ungarna pysslar med, får man ta reda på det, säger Susanne, som skräms av det tuffa klimatet barnen växer upp i.

- Många föräldrar fattar inte vad det är som händer på kvällarna, säger hon.

Lyckeby en rövarkula

Själv fick Susanne nog för nästan två år sedan.

- Jag satt och läste ett papper om alla inbrott i området. Plötsligt blev det bara för mycket. Jag insåg att det Lyckeby jag bott i nästan hela mitt liv och som mina barn växer upp i, hade förvandlats till en rövarkula

Jobbar ideellt

Susanne ringde några likasinnade föräldrar.

- Tanken var att vi skulle starta ett nätverk, där vi lätt kunde ta kontakt med varandra. Vi försökte ordna stormöten, men det gick inte. Det visade sig att ungarna är tusen gånger mer positiva till föräldraengagemang än vad de vuxna är. Så vi satsade på dem i stället.

Nu är ett tiotal föräldrar med i nätverket. De jobbar ideellt med bland annat nattvandring, fiket på ungdomsgården och att hjälpa ungdomarna organisera sina egna aktiviteter.

Idén är - som Susanne säger - att hålla ungarna borta från gatorna.

För egoistiskt

Ungdomskraft, som finns i tio kommuner, har blivit Susannes egen baby.

När denna och alla hennes andra barn vuxit upp, ska hon förverkliga en annan dröm:

- Då ska Stoffe och jag bygga hus ett hus vid havet i Ekenäs där hans sommarstuga ligger i dag. Men det vill jag inte tänka på nu. Det känns alldeles för egoistiskt.