Sa jag hejdå?
Om inte, så är det dags. Ofin vill man ju inte vara.
Efter ganska precis 25 år som handbollsspelare har jag alltså bestämt mig för att hiva upp skor, suspensoir och andra nödvändiga attiraljer på hyllan. Efter 10 säsonger med IFK (varav 5 på pojknivå), 4 med Flottan (inklusive 2 som junior), 2 med IFK Trelleborg, 3 med Karlshamn och 7 med Hästö, för att vara exakt, tycker jag det kan räcka.
”Att du bara orkar” har jag ofta hört, i synnerhet på senare år. Tja, drivkraften – drömmen att få vara med om att föra tillbaka Karlskrona till elitserien – har varit stark. Jäkligt stark. Men älskar man staun och älskar man handboll (den kombinationen är ju ett världsarv för bövelen!) så är det väl rätt simpelt, eller hur!?
Tyvärr föll vi på målrakan i mitt sista försök. Och över det kan jag känna en hel del snöplighet, men knappast någon större besvikelse.
Jag väljer istället att vara tacksam för och förundrad över allt jag fått vara med om – människor och händelser genom åren – och som på sina sätt bidragit till att forma en till den man är.
Ja jisses, vad mycket och många som upplevts. Tränare (Lasse Norin, Börje Svensson, Lill-Munken, Lasse Hällkvist, Mats Lindau, Dragan Mihailovic för att nämna några betydelsefulla), ledare, funktionärer, domarprofiler, supportar, familjefans, ordförande-karaktärer, styrelseledamöter, materialare (BA, Sennerlin, Klotas, pappa Arifagic, Bullen, BG, Budet med flera) medspelare och motståndare – ärkesvin som gentlemän – bombskyttar, lirare, kantråttor, bowlande mittsexor, spelmotorer, flippare, knorrare, vinnarskallar, träben, kajhänta, bådhänta, stekare, parisare, bohemer, Slingshots och Snipers, Roström-täck, ”Händer-fötter-händer-fötter – ett jävla munspel”, skott från andra våningen, tagna hörnor, nedgångna hallar, mäktiga arenor, Sparre, Trolle, alldeles för varma omklädningsrum, kallduschar, olyckligtvis förstörd Anderstorp-toalett, utdragna dopingtester, indragna förmåner, minibuss mellan Lund och Trelleborg, mikrobuss till Göteborg, bussar fastkörda i snödrivor eller vars dörrar inte vill öppna och släppa in, för sena avresor, för tidiga ankomster, Danne Steen-gåtor, Cooper-rundor, elljusspår, parkintervaller i Lund, vändor vid Vångavallen, överlevnadsläger, "Vi ska dit där måusarna e", bästa spelare-pris, medaljer, plaketter, statyetter, urdruckna segerpokaler, mirakelvändningar, bragdkamper, krampkänningar, bryta tummen för kompisens skull-mentalitet, brutet lillfinger i tv-soffan, knäckta legender, sugna Svenne-karameller, svalda Voltaren-tabletter, dillkvistar i mungipan, ”Jag har inte tagit något äpple, pappskalle!”, Red Bull-klunkar, kaffe i Gruvan, kval i Grytan, avgörande i Skolådan (Alingsås), ”Vi syns i Uggla, eller vad det jävla heter”, läktarexperter, sjunk-råd, varvsmurar, Mr Magic-massage, CHPS-floatingar, Bros-tejpningar, Tommy Olsson-behandlingar, Kos-utbrott, Cypern-tripp, grottfester, galet firande, fredagsmys, paintball med Plaza, ”Min pappa ska lobba oss till elitserien”, två elitseriesejourer, Karlskrona HK-drabbningar, Sibylla in-besök, krismöten, värvningsförslag, inför matchen-pulvermos på mack i Örkelljunga, backträningar, bakslag, framsteg, stegfel, ”Flytta lampan så jag kan ’rolla’”, bortkastade talanger, dygnet runt-cuper, Irsta-blixtar, Sydöstran-cuper, Skandic-cuper, smarta kupper, ”Vad fan ler du åt, Bobby?”, Reiz-flin, Roffe & Marinko, polska proffserbjudanden, nya elitserie-lockrop, tårfyllda debutanttal, inställda debutanttal, rimmat debutanttal, förbundsuppdrag, enögdheter, tvåsamheter, enkla räddningar, dubbel-, trippel- och kvadrupelparader, missar, Misja-inställning, segrar, förluster – och en och annan oavgjord dust, insvetsade straffar, Folke Persson-sponsring, nakenattacker på Oslo-färja, skandaler, fiskarpojkar, ”Varje dag, världen över ...”, bänkvinster, coachtrojkor, tränarbyten, ”Pelle – du är ... också bra”, segersånger och dito danser, intervjuer, reportage, fotosessioner, radio- och tv-inslag, ”Varför blir man handbollsmålvakt?”-frågor, Unga mot Gamla, Svenskar mot Utlänningar i Warszawa, Auschwitz-besök, träningsläger, BG-uppvärmning, ansiktsskott, pocketskott, Seve-underjamare, Mange-tittfinter, Lasse Olsson-kanoner, Tobbe Karlsson-dueller, Anders Holmberg-utspel, Varik-vik, Ola-lobbar, Kim Andersson-mörsare i magen, ”För Lasse Hällkvist har blommor i sitt hår – som bara jag kan se”, usla frånvaroursäkter, på pricken-analyser, billiga bortförklaringar, hårresande utskällningar, om blickar kunde döda-blickar, detaljrika matchgenomgångar, petningar, sågningar, "Ralle – det är inget personligt, men dina träningar är värdelösa!", rehab-övningar, ouppackade väskor, värmeskydd, ”Dragan – din jävla bov!”-rop, comebacker, övertalningar (tack Christer!), uppflyttningar, degraderingar, lapp på luckan-derbyn, Lappen, Uffe-Burken, gurkburken, mjukstraffar i kök, hall och vardagsrum, Göran Cronholm-överlistning till slut, Janne Rönnberg-motningar, Kent Harry-beröm, Tomas Svensson-tips, avvärjda Stefan Lövgren-straffar, Vranjes-genombrott, Hajas-målrekord, kamperande med och mot Pierre Thorsson, tränarförfrågningar, ”Knoffade du Jörgen, Myggan?”-stories, Avengers-insatser (ihop med Roström, Burken, Reiz, Feffe, Björklund, Henke, Wester, Nicklas, Diego Perez Marne, Fredrik Lindau, Rille och Bajen), väldigt många knutna vänskapsband inte minst ...
Vad händer nu? Härnäst? Efter en sista säsong som bland annat omfattat landslagsdebut (nåja), proffsomständigheter (jag kan kanske förklara en annan gång) samt elitseriekvaldelseger mot klassiska Drott i en kokande Karlskrona Idrottshall jag aldrig, ALDRIG!, kommer att glömma? (Då, mor och far i himmelen, skulle ni varit med!)
Tja, vad som händer är väl att anteckningar (det kan väl vara på sin plats att avslöja att någon beryktad svart bok egentligen aldrig existerat, bara en helvetes massa lösblad i en skokartong), videofilmer, matchprogram och annat hamnar i en låda på vinden.
Hur det blir med den här bloggen får vi väl se. Från och med långfredagen och ett halvår framöver ska jag hursomhelst vikariera som sportjournalist på BLT.
Förhoppningsvis blir det även tid och utrymme att testa en massa sånt som man helt enkelt inte hunnit med eller haft möjlighet att göra under ett par decennier. För det är ju så – att leva som handbollsspelare på hyfsat hög nivå handlar lika mycket om att tvingas offra och försaka som att få träna, förbereda sig och mäta krafter i matcher.
Vidare ska kroppen få återhämta sig. Axlar, armbågar, gluteus maximus ... Och kanske blir det ett tredje ingrepp i vänsterknäet eftersom menisken nu konstaterats kaputt.
Har det varit värt det? Det vill jag bestämt påstå.
Självklart kommer jag att sakna gemenskapen, ”tugget” i omklädningsrummet, spänningen inför stora utmaningar, känslan av att vara i zonen, publikovationer. Glädjen i andras ögon och egen kropp efter framgångsrikt lagarbete.
Andra saker kommer jag definitivt inte att längta efter.
Att jag helt skulle lämna handbollen är knappast vidare troligt.
Några fler matcher har jag dock inte tänkt mig.
Fast man ska aldrig säga aldrig – det har 1971:or gjort med sämre framgång förr.
Och konstigare comebacker har historiskt sett skett.
Någon till och med på Påskdagen för väldigt, väldigt länge sen ...
Tack för visat intresse. It has really been a pleasure.
***
Fler inlägg i handbollsbloggen 2009:
• Strike
• Jaaaaaaa
• Grattis
• Älskvärt
• Härsket
• Jubileum
• Gåtfullt
• Huggsexa
• Pladask
• Läsvärd
• Ta i tre