Ödesveckor lamslog Hasslö

På Ka 126 Wasa tjänstgjorde skepparen Gunnar Nilsson samt besättningsmännen Jarl Mårtensson, Frans Gustafsson och Nils Nilsson.

På Sg 396 Stina av Nogersund tjänstgjorde skepparen Oscar Mattisson samt Arthur Andersson och John Persson.

På Kr 183 Minetta av Böda tjänstgjorde skepparen Arne Johansson samt Börje Arvidsson och Elon Matocka.

På Vy 207 Sandvik av Herrvik tjänstgjorde skepparen Sigfrid Pettersson samt Nils Pettersson och Edvin Ahlberg.

Orsaken till att de ryska bevakningsfartygen dök upp i dimman mellan klockan 11 och 12 den 30 april och uppbringade de fyra fiskefartygen var att det påstods att de hade bedrivit fiske på olagligt vatten inom den ryska tolv mil långa territorialgränsen.

När yrkesfiskarna var välbehållna i sina hemmahamnar 21 maj efter den 38 dagar långa vistelsen hemifrån förnekade Wasas skeppare Gunnar Nilsson bestämt att de hade varit inne på ryskt vatten.

Trots den hårda stormen hade de lyckats hålla sig inom tillåtet område.

Rysk militär gick ombord på fartygen och förseglade radiodelarna och kopplade bort mikrofonerna.

De svenska fiskefartygen eskorterades in till den dåvarande ostpreussiska fiskehamnen Pionersk.

Jan-Erik Holmberg och hans 90-årige far Thure har en logisk förklaring till ryssarnas aggressiva inställning.

-Kalla kriget rådde ju fortfarande. Och de hade kvar sin misstänksamhet efter Catalinaaffären 1953. Fartygens garn kan ju ha drivit över gränsen i den hårda stormen.

Stämningen på Hasslö utvecklades till en stark ovisshet. Många trodde inte att Wasas besättning skulle återkomma. Fiskarfamiljerna stöttade varandra när de slets mellan hopp och förtvivlan.

-Även om de bara skulle ligga ute tre-fyra veckor så hade de med sig proviant för en månad. Egentligen var det rena hazarden att gå så långt med de få instrument som de hade. De kunde inte prata med varandra. De flesta hade inte råd att investera i en radio.

Fartygen hade varit framgångsrika i sitt fiske. Wasa hade fått totalt 37 laxar till en sammanlagd vikt av 185 kilo. Havet beskrevs såsom att det var fullt av lax. Besättningarna kunde utverka så höga priser som 60 kronor per kilo.

Dyrbar lax och hårt leverne

Thure Holmberg befann sig också på laxfiske under sista veckan i april fast inte i sällskap med de andra fartygen från östra skärgården. Han och hans tre fiskekamrater på Eros brukade göra tre resor per sommar då de var borta tre-fyra veckor per gång.

-Vi hade 90 sjömil till Helahalvön. Det tog 24 timmar att gå ner där.

-Det blåste storm! Vi klarade oss bra. Vi hade en stor och bastant båt. Vi hade verkligen dåligt väder. Våra garn snodde sig och drev med den hårda stormen.

Dåtidens yrkesfiskare förde ett hårt leverne. Frånvaro av hydraulik medförde att allt arbete ombord fick utföras med mannakraft.

Stabilt fartyg stod pall

Att Eros var ett så stabilt fartyg var en starkt bidragande orsak till att Thure Holmberg och hans fiskekamrater klarade sig helskinnade från den rykande och frustande aprilstormen där väderleksrapporterna efteråt angav att det kan ha blåst uppemot 37 sekundmeter.

50 år efteråt kan Thure och sonen Jan-Erik fortfarande dra sig till minnes den oro som spred sig på ön. Alla hyste farhågor om vad som skett med Wasa och dess fyramannabesättning.

Först 10 maj fick Svenska ambassaden i Moskva riktigt klara besked om vilka fartyg som uppbringats av den ryska säkerhetstjänsten och förts till den litauiska hamnstaden Pionersk.

Den 11 fick besättningarna löften om att de skulle få fara hem om åtta dagar efter de planerade domstolsförhandlingarna. Den 14 kom ett nytt besked om att rättegången skulle hållas den 18.

De ständiga beskeden förstärkte oron hos många anhöriga.

Oron var extra påtaglig hos familjen Gustafsson. Sonen Frans led nämligen diabetes. Nödvändigheten i att ta sina sprutor hade han tagit med sig medicin för en månad trots att fisketuren endast beräknades till tre veckor.

Ryskt insulin

Bristen på insulin medförde att Frans Gustafsson begärde sjukhusvård vilket beviljades av ryssarna. Hans skepticism gentemot det ryska insulinet var helt avgörande för deras vilja att tillmötesgå hans begäran om att han skulle få fara hem till Sverige.

Intensiva kontakter med Sverige möjliggjorde att räddningskryssaren Dan Broström fick lägga ut från Hörvik. Överenskommelsen angav att den skulle ankra intill den ryska territorialgränsen strax efter midnatt natten till fredagen den 13. Den exakta positionen angavs till 15 sjömil norr om Pionersk.

Vid fyratiden på morgonen fick Frans Gustafsson tillstånd att i öppen sjö lämna det ryska fartyget och kunde klättra över till Dan Broström.

Natten till lördagen anlöpte de Saltö fiskhamn. Några timmar senare kunde Frans Gustafssom krama om sina väntande föräldrar på Hasslö.

Det svenska insulinet som så brådstörtat hade skickats med Dan Broström fick inte den stora betydelse som hade angivits. Trots farhågorna om att ryssarnas medicin inte var lika verkningsfullt hade Frans Gustafsson ändå valt att använda sig av det insulin som ryssarna hade erbjudit.

Måndagen den 16 begav han sig till Karlskrona lasarett och kontrollerade att allt stod rätt till med hans hälsa.

Ryssarnas samarbetsvilja blev ett kvitto på att ryssarna verkligen eftersträvade ett omdömesgillt internationellt sjöräddningsarbete vilket många tidigare befarat att de inte ville acceptera.

Den solidariska behandlingen av Frans Gustafsson kom som en vision om att det vådliga äventyret även skulle sluta lyckligt för Wasas övriga besättningsmän.

Rättsligt efterspel

Och mycket riktigt påskyndades det rättsliga efterspelet efter deras påstådda olagliga fiske.

Fredagen den 20 kom domen från det ryska rättsväsendet. Manskapen fick betala höga böter för det påstådda brottet.

Rena böter bestämdes till 500 rubel per båtlag vilket blev totalt 3000 kronor. Konfiskationen av nät och fångster slog också hårt mot besättningarna. Det totala värdet för näten beräknades till 30000 kronor. De konfiskerade fångsterna värderades till totalt 5000 kronor. Solidariskt fick manskapen också betala 1344 rubel för sin tre veckor långa ofrivilliga vistelse i Pionersk.

Konfiskeringen för Wasas del innebar att ryssarna lade beslag på 29 av de 37 laxar som besättningen dragit upp. Manskapet fick behålla endast åtta laxar för sitt eget uppehälle...

Svenska beskickningens garantier för att böterna skulle betalas var förutsättningar för att fartygen skulle få lämna Pionersk på fredagen. Den garantin utverkades redan den 18. Med en vind på 20 sekundmeter och i fyra-fem knops fart satte kurs norrut mot sina nära och kära.

Stina fick behålla garnen

Till de andra besättningarnas stora förvåning fick Stina behålla alla sina garn. Som förklaring angavs att de inte hade haft några garn i sjön när fartygen uppbringades.

Spekulationerna om orsakerna till deras relativt milda behandling var högaktuell när fartygen anlöpte de svenska hamnarna på lördagen. Wasa gick in till Saltö. Stina och Sandvik från Gotland anlöpte Nogersund. Minetta av Böda valde att gå direkt till Öland.

Stinas skeppare Oscar Mattisson blev hårt ansatt att massmediauppbådet när han efter 38 dygn återigen kunde svensk mark under sina fötter.

Gång på gång förnekade han angreppen om att han skulle vara kommmunist. Kommmunistanklagelserna framkom eftersom han var den ende skepparen som fick behålla sina dyrbara garn.