Ny smäll för stukad Sahlin

För Sahlin betyder nederlaget att hon för andra gången gått bet på att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Hon missade chans ett 1995, då affärerna med Toblerone och kreditkort kom emellan. Då stod hon först i kön för att ta över som partiledare för Socialdemokraterna efter Ingvar Carlsson. Bara det att hon offentligt talade om, i mellanmjölkens land, att hon ville bli högst i "sosseteten" visade att Mona Sahlin inte var en helt vanlig S-politiker.

Redan då var hon rutinerad, efter att ha äntrat riksdagen som dess yngsta ledamot 1982. Hon anses vara bra på att snabbt greppa stora områden men är inte den som har bäst sifferminne.

Hon är fostrad i en riktig sossefamilj, där pappa kom att bli arbetarekommunsordförande och sakkunnig hos Ingvar Carlsson, mamma föreståndare för Folkets hus.

Affären som blev hennes fall för femton år sedan har, likt ett papper från choklad som mjuknat, kletat fast vid henne och bidragit starkt till att hon är en person som väcker så mycket känslor.

Hon har genom åren ofta fått ta hand om saker som andra, mindre stöttåliga partikamrater väjt för.

Som nybliven arbetsmarknadsminister, knappt 33 år gammal, fick hon försvara ett krispaket med strejkstopp som utmanade LO och hela fackföreningsrörelsen. Som utredare och minister lade hon en våt filt över S-kvinnornas krav på sex timmars arbetsdag.

Hon har fått hantera Estoniafrågan och tiden som integrationsminister och engagemanget i HBT-frågor har fått mer eller mindre extrema krafter att sätta upp henne på hata-listan.

Hennes beslut att gå till val tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet har utmanat starka traditioner – skulle inte Socialdemokraterna vara starka nog att klara sig själva, utan löften om ministerposter till flummiga miljöpartister och vänsterpartister sprungna ur ett kommunistparti som var S svurna fiende under lång tid?

Nu kommer det att beskrivas som ett felgrepp som gjorde att S slarvade bort chansen att återta regeringsmakten nästan förlorade rollen som det stora partiet.

Många andra politiker hade, om de hade mött ett lika hårt motstånd både inifrån partiet och utifrån, sagt "det räcker" för länge sedan.

– Jag ska inte avgå, sade Sahlin på valvakan.

Text: Lars Larsson/TT