Mona - flickan som inte kunde tala

Mona

Mona var tio år när hon lärde sig tala.

Det är som om alla år av tyst iakttagande skärpt 15-åriga Mona Pålssons verbala förmåga.

- Hon är värsta pratkvarnen. Man blir rent öm i öronen, skrattar mamma Eva-Karin, som äntligen kan släppa all sin oro.

Togs aldrig på allvar Men mest av allt känner Eva-Karin i dag en djup tacksamhet mot en kvinna på förskolan i Torhamn, som var den person som hjälpte familjen.

- Utan Kristina Alsén vete gudarna hur det hade gått, säger Eva-Karin.

Då hade hon fört en tröstlös kamp mot läkare och BVC-personal i nästan sex år.

- De tog mig aldrig på allvar och sa hela tiden att allt var normalt och att Mona skulle börja tala när hon var mogen för det.

Men Eva-Karin hade förstått redan när hennes yngsta dotter var bebis att allt inte var som det skulle.

Den lilla flickan jollrade inte som storasyster gjort.

Och när talet sedan skulle komma hände inget.

- Det var fruktansvärt, säger Eva-Karin, som fortfarande kan må dåligt över sin otillräcklighet och känslan av att hon emellanåt skämdes inför andra nyblivna föräldrar med "normala" barn.

Hon minns också hur hon gång efter gång frågade läkarna om Mona kunde ha fått en allvarlig skada i huvudet efter en incident när hon var två veckor och tvååriga storasystern dängde till henne i fontanellen i ett anfall av syskonkärlek.

- Men jag fick aldrig något svar.

Utvecklade andra sinnen Det enda besked hennes föräldrar fick var att Mona inte tog in ljuden ordentligt, vilket i sin tur förmodligen berodde på vätska bakom trumhinnan efter flera örinflammationer.

Rör sattes in, men den lilla flickan pratade inte för det.

I stället utvecklade hon sitt eget språk, ett gurglande läte. Men uppfattningsförmågan var det inget fel på. Tvärtom.

- Det var precis som om hon utvecklade sina andra sinnen till fulländning. Jag kunde be hennes storasyster hämta något och innan Susanne ens fattat vad jag menade var lilla Mona där med det jag ville ha.

- Hon var rent otrolig på att snappa upp, säger Eva-Karin och konstaterar att barn som inte kan tala liksom bidar sin tid.

- De tar in massor och när väl det ska ut, blir det som en explosion av kunskap.

Dagmamman grät Monas föräldrar behövde i och för sig inget språk för att förstå sin dotter. Barn har ju den förmågan att kunna göra sig förstådda. Och hos sin älskade dagmamma fanns det alltid någon tjänstvillig unge som ryckte ut som tolk.

När Mona var elva hälsade hon på hos dagmamman i Torhamn. Det var första gången hon kunde säga hennes namn, Ann-Britt.

- Gissa om hon grät, minns Mona.

Själv tar 15-åringen det hela lite med ro. Hon kommer inte ihåg hur hon tänkte på den tiden hon inte kunde tala. Och hon kommer heller inte ihåg sina första ord.

Det jobbigaste för Mona just nu är att folk inte tror på henne när hon säger att hon nyss lärt sig tala.

- Många tror att jag hittar på.

Slog näven i bordet När Mona var sex år träffade hon Kristina Alsén, som arbetade på förskolan.

- Hon slog näven i bordet och sa att det här kan inte vara normalt. Hon var den första som lyssnade på oss och hon hjälpte Mona till 110 procent, säger Eva-Karin.

Det var Kristina som envetet tränade stödtecken och ljud med den lilla flickan och som så småningom fick henne att börja härma mamma-ljudet.

Men vid blåsljuden som "titta", "lampa", "pappa" och andra ord som brukar vara barns första tog det stopp.

- Det var som om poletten aldrig ville ramla ner.

Mona kom så småningom i kontakt med barnhabiliteringen och sedermera sjukhuset i Lund. Och när väl bollen satts i rullning gick allt snabbt.

Sitt livs svåraste beslut Efter många undersökningar fastslogs att Mona led av dyspraxi.

- Vad det beror på vet vi inte, men läkarna sa att hennes hjärna inte klarade av att signalera till käkmusklerna att de skulle röra sig, förklarar Eva-Karin, som är övertygad om att hennes dotter aldrig skulle ha börjat tala om inte samma Kristina hjälpt familjen att få kontakt med den specialpedagogiska Hällsboskolan i Sigtuna.

Där fanns en plats för åttaåriga Mona och hennes föräldrar ställdes inför sitt livs svåraste beslut:

Att lämna bort sitt barn hela veckorna eller vägra henne talets gåva.

- Vi funderade länge på att flytta upp, men det skulle aldrig fungera. Min man är fiskare och då är det inte så lätt att ge sig iväg, säger Eva-Karin.

Hon kommer aldrig att glömma första gången Mona sattes på flyget till Stockholm.

Och det skulle bli många fler tillfällen då det skar i hjärtat.

Som alla de gångerna flickan var ledsen eller hade ont. Eller när hon skulle till tandläkaren och Eva-Karin inte kunde sätta sig på planet med kort varsel.

- Jag kunde inte ens gå med mitt eget barn till tandläkaren. Det kändes fruktansvärt.

Svartsjuk på extramamman I början var hon också svartsjuk på den kvinnan som tog hand om de fyra barnen i Monas villa och som kom att bli hennes extramamma.

- Men sedan kände jag bara tacksamhet att Agneta fanns.

Det som var jobbigast att tackla var att all kärlek till Mona koncentrerades till helgerna. Och hemma i Torhamn fanns ju redan en dotter som var van att få all uppmärksamhet.

- Det var en tuff situation för hela familjen.

Såhär efteråt tror hon att dottern bara blivit stärkt av sin svåra start.

Den starten har inte bara gett Mona rejält med skinn på näsan utan också en fast övertygelse om vad hon ska jobba med i framtiden.

- Jag ska bli flygvärdinna.

Älskade att vara i luften Mona älskar nämligen att flyga och snart klarade sig den lilla flickan ensam på flyget. Hon hade inga som helst problem - trots att hon inte kunde prata.

- Mona har alltid tagit sig fram ändå, säger hennes mamma och berättar hur personalen på skolan flög med i smyg de första gången innan de insåg att deras unga elev klarade sig utmärkt utan dem.

Sedan kom den där dagen när allt lossnade. Ironiskt nog efter en olycka då tioåriga Mona återigen slog i huvudet när hon åkte pulka.

Mona blev medvetslös och fördes till sjukhus.

Och efter bara någon vecka kom alla ljuden de tragglat på skolan med hjälp av teckenspråket.

Lärde sig läsa med tecken Mona lärde sig nämligen att tala med tecken först. Det var också med dessa hon lärde sig att läsa och skriva vid åtta års ålder.

- Det var så häftigt att se när hon lärde sig läsa. I vanliga skolor ljudar barnen, men i Sigtuna far händerna som små fåglar, säger Eva-Karin

Skolan jobbade också mycket med motoriken, bland annat genom att rida.

- Jag tror stenhårt att inlärning och motorik hör ihop, säger Monas mamma, som alltid läst för sin flicka i hopp om att talet ska utvecklas.

Riktig bokslukerska Den vanan skapade en kärlek till det skrivna ordet.

- Jag läser allt jag kan, säger Mona, som efter fem år i Sigtuna var mogen att flytta hem.

Själv tvekade Mona inte över att börja i en vanlig klass, men hennes mamma hade en hel del ångest inför skolstarten i sjuan.

- Sigtuna låg på fjärdeklassnivå. Jag trodde aldrig att det skulle gå att hämta in tre årskurser. Men jag måste säga att Jändelskolan har ställt upp för oss. De fixade så att Mona kunde läsa in kärnämnena i en liten grupp.

Bara tacksam Skolövergången gick över förväntan. Mona kom ikapp och har i dag bara svårt med engelskan, som ju är hennes tredjespråk.

I dag är hennes mamma bara tacksam att det gått så bra för dottern.

- Men det är hemskt att man ska behöva kämpa så för sitt barn, säger hon.

Och den bästa bekräftelse hon kan få på att hon gjorde rätt är när Mona säger det. Med egna ord.