– Jag var på jobbet när han ringde mig. Han sa: ”Mamma kom hem. Moa lever inte”. Hans ord spelades upp på repeat i mina öron under lång tid, berättar Jessica.

Hon rusade ut från sitt jobb och tog sig hem.

– Jag trodde att jag skulle kunna rädda henne med HLR och på väg in i huset skrek jag åt en granne att följa med och hjälpa till. Men när vi kom in på hennes rum insåg vi att det var alldeles för sent. Hon var död långt innan vi körde till jobbet på morgonen.

På Moas säng låg mobiltelefonen. Jessica tar fram den och visar startsidan hon möttes av. Över skärmen står uppmaningen: ”Läs i anteckningar”.

– Där låg hennes avskedsbrev. Hon skrev att hon inte orkade längre, att hon mobbats under många år, och att hon älskar oss. Hon skriver förlåt och att ”en ängel kom och sa att det fanns en plats redo för mig”.

*

Allt blev fullständigt kaos. Villan i utkanten av Borrby fylldes av grannar, familj, vänner, brandmän, poliser och ambulanspersonal.

– Så chockad var jag att det enda jag tänkte på var att ringa Ica-butiken och berätta att storebror inte kom till sin praktik den dagen. Min hjärna tyckte det var viktigare än att ringa Moas pappa, berättar Jessica och ler snett.

Samtidigt satt nämligen Magnus i sin lastbil, på väg ut med dagens första leverans. Han hade hunnit till Tomelillatrakten när det kom ett larm på hans sökare. Han är deltidsbrandman och trots att han inte hade jour tog han upp sökaren för att se vad hans kollegor kallades till.

– På displayen stod ”sjukvårdslarm” och min hemadress. Jag fick panik och ringde hem. Ingen svarade. Till slut fick jag tag i en kvinna på Jessicas arbetsplats. Hon sa att jag nog skulle vända och ta mig hem, berättar Magnus.

*

Vi sitter runt familjens köksbord. Det har gått fyra månader sedan den värsta dagen i deras liv. På ett skåp står en bild av Moa. En bild på en lagom leende flicka med välordnat hår, taget vid en skolfotografering.

– Moa hatade bilden. Det är inte hon. Det där är Moa, säger Magnus och pekar på en bild på väggen mitt emot. Den visar en tjej med busig blick som grimaserar och gör segertecken framför fotografen.

– Sån var Moa. Busig, sprallig och glad. Det var åtminstone vad vi trodde, säger Jessica.

Föräldrarna visste nämligen inte allt. Inte förrän efter att Moa hade hittats död förstod de att det fanns en annan Moa som de aldrig fått se. Via hennes telefon fick de lära känna en helt annan sida av dottern. Under lång tid hade hon uttryck sin livsleda i sociala medier och i olika chattar kunde Jessica och Magnus läsa att Moa flera gånger hade försökt ta sitt liv.

– När vi tittade igenom hennes rum hittade vi flera avskedsbrev. En del skrivna på baksidan av teckningar hon gjort. En del hopskrynklade och slängda bakom hennes möbler.

Livet med Moa i familjen var allt annat än friktionsfritt. Det var ständiga upptåg och ibland dumheter. Flera gånger har föräldrarna fått hjärtat i halsgropen när de hittat henne längst upp i höga träd eller fått syn på filmer i sociala medier där Moa traskar omkring på husets tak. Det fanns även tillfällen då Moa obetänksamt gjorde dumheter som drabbade andra. Hon var tio år när hon fick sin adhd-diagnos. Med diagnosen och mediciner blev livet lättare för Moa och för hela familjen.

– Vi har haft ett fantastiskt stöd av bup. Många kritiserar dem, men för oss gjorde de allt, säger Jessica.

I skolan fungerade plötsligt det mesta och Moas betyg när hon gick ut sexan var riktigt bra.

– Vi trodde allting var bra. Vår sista sommar tillsammans var fantastisk. Vi åkte på semester hela familjen och Moa såg fram emot att få börja högstadiet. Hon verkade så nöjd med livet, berättar Jessica.

Men allt skulle rasa igen.

– Skolan var svår för Moa. Eftersom hon även hade dyslexi och hennes diagnos gjorde det svårt för henne att koncentrera sig och känna motivation, blev starten tuff. Hon hade svårt att komma in i sin nya klass.

Sex veckor in på terminen skrev Moas psykiatriker brev till skolan – en rekommendation att sätta henne i en mindre grupp. Brevet kom fram samma dag som Moa tog sitt liv.

– När skolans svar damp ner i min mejl satt jag i ambulansen med Moas livlösa kropp bredvid mig, säger Jessica.

Hon erkänner att hon är besviken på att skolan inte hann ge Moa det stöd hon ansåg att dottern behövde, men menar att det fanns många anledningar till dotterns psykiska ohälsa.

Jessicas tårfyllda ögon svartnar. Hatet liksom blixtrar genom när hon åter greppar Moas telefon.

– Hon utsattes för så mycket hat. På Tiktok, Snapchat och Instagram. Överallt.

Och elakheterna kom ofta från personer som Moa aldrig ens träffat. Många av dem bosatta i utlandet.

– Titta vad de skrev, säger hon och visar elakheterna som haglat över dottern.

Hon bläddrar fram till en chatt hon printat. En okänd person skriver ”ugly fucking shit” och vill veta när Moa tänker ta sitt liv. Han skriver ”KYS” flera gånger.

– Vi förstod ju inte vad det betydde, men våra andra söner lärde oss att KYS betyder ”kill yourself”.

Samma person uppmanar även Moa att lägga upp bilder på sig själv när hon tar sitt liv. I chatten svarar Moa att hon inte vill det.

– Hennes svar är det sista livstecknet vi har. Klockan 23.50 den 12 oktober.

Om det hann bli 13 oktober innan Moa avled vet ingen.

*

I november hölls begravning i en nästan fullsatt Borrby kyrka. Och ceremonin var helt enligt Moas instruktioner.

– I avskedsbrevet skrev hon hur hon ville ha det. Vi skulle prata om henne och vi skulle ha en volleyboll där gästerna skulle skriva sina hälsningar. Hon skrev till och med vilken musik som skulle spelas. Halo med Beyonce och Hold on med Extreme music. Hon fick det precis som hon ville ha det.

Urnsättningen har ännu inte varit. Familjen väntar på gravstenen som ska ha två namn. Moa är nämligen inte den första dottern som familjen förlorar.

– Vi förlorade vår första dotter i plötslig spädbarnsdöd 2006. Hon blev bara ett dygn gammal och trots att Moa aldrig träffat henne kände hon ett band till sin syster. Hon skrev brev till henne och sa att hon saknade sin storasyster. Moa har alltid varit intresserad av det andliga.

Moas rum står ännu orört och batteriet i hennes telefon hålls laddat. Via den har Jessica följt reaktionerna på Moas död i sociala medier.

– Det sjuka är att Moa fortfarande lever viralt. Det finns de som påstår att Moa inte alls är död utan att jag hittat på allt. Det är helt sjukt.

Jessica har blivit vän i sociala medier med flera av Moas vänner.

– Jag har läst vad de skriver i sina chattar och när jag såg en flicka uttrycka planer på självmord letade jag upp hennes föräldrar och berättade. Vi får aldrig Moa tillbaka men kanske kan jag rädda någon annan.

Både Jessica och Magnus har börjat arbeta ett par timmar om dagen.

– Vi är så tacksamma att vi har Moas båda bröder. För deras skull måste vi få vardagen att fungera, säger Magnus.

Och storebror har behövt en hel del stöd.

– Det var ju han som hittade henne. Han verkade hantera chocken och gick ganska snabbt tillbaka till skolan, men härom veckan fick han en sån panikattack att vi fick åka till akuten. Det är vanligt att syskon efter en traumatisk händelse håller inne sina känslor för att inte lägga mer på sina föräldrar. Men till slut kommer reaktionen.

Under hela intervjun växlar Jessica och Magnus mellan gråt och skratt.

– Man måste skratta. Minnas alla glädjestunder, för det hade vi många med Moa, säger Jessica som vill berätta om deras stora sorg i hopp om att få upp ögonen på andra föräldrar.

– Föräldrar måste lära sig hur sociala medier fungerar. Förstå vad som kan hända där, säger Jessica Björk som också vill rikta en uppmaning till alla unga.

– Om nån är orolig för hur en klasskompis eller vän mår – prata med någon vuxen. Tro inte att det bara är snack.