Martina Laz: Vardagsrasism en stor del av mitt liv

Vardagsrasism är tyvärr en stor det av mitt liv och det finns så många olika scenarior där man knappt tror att det som hänt är sant, och tro mig, jag önskar att de inte vore sant. Till exempel en afterwork för några år sedan. Stående i baren för att beställa en drink kom det fram en kille som druckit lite för mycket. Han hade något på hjärtat. Han hade sett min man och min dotter på stan och ville nu kommentera att min dotter var oerhört söt trots att hon hade en polack till pappa och en neger till mamma.

Jag kände hur drinken i handen började skaka och allt jag ville var att trycka upp glaset i hans ansikte. Men icke, för jag tyckte inte att det var helt legitimt att som 30 plus börja härja mitt i veckan på en after work, men han tyckte att hans åsikt var något jag skulle ta som positivt. Han ville ju bara väl, enligt honom själv, och det är detta som skapar oerhörda avstånd. I dag verkar som om man måste vädra alla åsikter man har högt och tydligt utan att ta hänsyn eller ha någon insikt i att det man sysslar med är vardagsrasism.

Ett annat scenario: Som 15-åring satt jag på en middag med mina bästa vänner. Den ena vännens pappa fyllde jämnt och det var långbord och massor med folk. Han berättade kända anekdoter från sitt liv varpå han kom in på att han varit nära att skjuta en neger som kört vilse en kväll. Han såg inte negern eftersom det var så mörk.

Jag minns hur några skrattade och en del blev lite obekväma och tittade storögt på mig. Men ingen sa något utan man låtsades som om det regnade. Jag önskar att någon sagt något, att någon gått emellan och sagt ifrån, civilkurage, men ingen sa något. Därför är det i dag mer viktigt än någonsin att gå emellan och inte sitta tyst. För jag själv skulle aldrig hålla tyst om detta hänt någon annan.

Jag vill tydligt säga att jag växt upp i ett tryggt och stabilt hem. Men att tro som förälder eller vän till en adopterad att hen aldrig blivit, eller blir utsatt för något slags rasism är idioti. När mina vänner kanske trodde att jag aldrig tyckte om att till exempel hänga på fritidsgården så handlade det endast om rädsla för att bli utsatt.

Jag säger till exempel ordet "pappa" högt och tydligt i offentliga forum då jag inte vill att någon annan ska tro att jag är hans unga postorderfru.

Jag måste ständigt möta rasism i situationer som för dig säkert är ingenting. Men detta handlar inte om dig, utom om mig och mina känslor. Att någon som inte känner mig men direkt börjar prata engelska med mig kränker mig oerhört, för jag är ju svensk, enligt mig, men tydligen inte enligt dig. "Det är väl inget att ta illa vid sig av?". Nej, mycket möjligt, men för mig är budskapet ändå tydligt. Att vi, du och jag, inte ser likadana ut och att jag är den som inte passar in och det är det som sårar. För vid rasism mot adopterade kan faktorer som kultur och religion räknas bort – den enda anledningen som finns kvar till att de adopterade utsätts för rasism är utseendet, och det är rätt svårt att ändra på.

"Men du ska vara glad över att du fick komma till Sverige". Jaha, så nu ska man även behöva bära en evig tacksamhet för att man blev bortlämnad/övergiven? Nej, aldrig. För vem skulle välja det?!? Valet var aldrig mitt att komma hit, men ödet ville tydligen det. Jag har haft oändligt med folk runt mig som säger/uttrycker att "jag hatar folk av annat ursprung, negrer och homosexuella och så vidare, men Martina och Martin är mina bra vänner". Er tar jag tydligt avstånd från. Ni har aldrig och kommer aldrig att ses som en vän till mig. Jag vill tydligt markera att har du någon uns av främlingsfientlighet i dig så är du inte min vän, för jag är inte som du och kommer aldrig att bli.

Jag och många fler kämpar på vårt sätt och vi hanterar detta utanförskap dagligen. Jag vill bara säga att tillsammans är vi starka och jag kommer aldrig att sluta kämpa för allas lika värde.

Martina Laz, människo- och djurrättsaktivist, är ambassadör för BLT:s kampanj #vistårbakom. Läs mer på blt.se/vistarbakom.