Aspösund lyser blå utanför fönstret. Våren har ännu inte riktigt fått fart i naturen och det blåser kyligt på ön den här dagen. Men inomhus höjs temperaturen snabbt med tre energiknippen till barn.

Ettårige Max ler nöjt där han sitter och trycker ner ett kex i sin plastmugg. Adam, 6 år, snubblar när han hoppar ner från sängen och blir ledsen. Mellanbror Petter, 4 år, ser bara pillemarisk ut.

Men i det som utifrån upplevs som ett smärre kaos sitter 43-åriga Madeleine Berup lugnt och dricker sitt kaffe. Hennes fokus är hela tiden på barnen. Hon avbryter för att trösta Adam, serverar mer skorpor till en hungrig Petter, skrattar varmt när lille Max showar.

-Att inte skaffa barn var inget alternativ för mig. Barn betyder för mig att föra livet vidare. Jag är själv uppvuxen med tre syskon och jag har alltid varit barnkär. Kompisarna tyckte det var konstigt att jag var den som fick barn sist.

Sorgen ställde allt på ända

Det var inte meningen att barnen skulle komma riktigt så sent som de gjorde. Madeleines egen mamma fick barn redan som 16-åring och hade fyra barn när hon var 22 år.

-Jag tror någonstans att det avskräckte mig från att vara för ung. Jag beundrade henne för att hon fixade det, men jag ville inte ha det så.

Madeleine började känna sig både mogen för och sugen på barn kring 30. Men livet skulle först ställa henne inför en stor prövning. Hennes dåvarande man gick bort i cancer 1991 och allt ställdes på ända.

-Efter det pågick ett sorgearbete och sedan tog det tid innan jag hittade en ny man. Det gjorde jag inte förrän jag var 35.

Tänkte på riskerna

1996 träffade hon sin nuvarande man Ola, 45. Han hade två barn, Moa och Niklas, sedan tidigare och var nöjd så, men för Madeleine var det självklart att de skulle skaffa gemensamma barn. Hon tycker själv att det var lite sent i livet och tänkte mycket på riskerna.

-Orolig var jag helt klart. Jag jobbar inom särskolan så det första man tänker på är ju riskerna när man är äldre. Samtidigt hade jag en sådan oerhörd längtan efter barn. Jag tyckte och tycker fortfarande att barn hör livet till.

Och en februaridag 1999, när Madeline var 37 år gammal, föddes lille Adam. Madeleine ser ut att drömma tillbaka för några sekunder. Hon ler stort.

-Jag kände bara lycka. När Adam kom kände jag att jag hade energi som bara den. Jag kände mig inte gammal som mamma.

Fler mammor i samma ålder

Hon tycker inte heller att omgivningen reagerade nämnvärt på hennes ålder.

-Inte på första barnet, men möjligtvis på det sista. Då kunde jag nog märka av reaktioner. Då var jag 41 och omgivningen trodde nog att jag var nöjd. När jag fick Adam var det inte helt ovanligt att vara över 35. Jag hade den turen att jag hade väninnor som fick barn i samma veva. Jag kände mig inte gammal. På Öppna förskolan var det en del mammor i min ålder.

År 2000 var det dags för nästa barn, Petter, att se dagens ljus och 2003 kom minstingen Max till världen. Nu har huset på Drottningskär blivit för litet och håller på att byggas ut. Tills vidare får det stora rummet vara både vardagsrum och sovrum.

Adam försvinner in på sitt rum för att leka. Dörren är stängd, men snart hörs han högljutt leka för sig själv.

-Nu är han inne i sin fantasivärld, säger Madeleine och skrattar.

Lugn och tacksamhet

Hon tror att hon upplever livet med barn annorlunda jämfört med yngre mammor. Till viss del på grund av sina egna livserfarenheter.

-Jag tror att jag är lugnare gentemot barnen. Visst kan jag bli arg, det kan jag absolut bli på mina tre små huliganer. Men Ola och jag är så tacksamma över våra fina killar. Jag tror inte riktigt att man känner samma tacksamhet i 20-årsåldern.

Varför inte det?

-Det kanske beror på de erfarenheter man har av livet. Min man gick bort i cancer. Saker och ting är inte så självklara. När jag var 20 var så mycket självklart. Det var klart att jag skulle ha barn. Klart att jag kunde fixa allt. Men det är det ju inte.

Madeleine ser mest fördelar med att vara en äldre mamma. Hon känner sig lugnare och mognare.

-Jag kan tycka att det är lättare att säga nej i dag. Både mot mig själv och barnen. Jag har tyckt att det varit svårt att säga nej tidigare.

Hoppas föra glädjen vidare

Det hon kan fundera mycket över och känna oro inför är framtiden. Barnens skoltid, gymnasietid, studenten...

-Kommer jag att bli en pensionerad tonårsförälder. Så kan jag tänka. Nästa stund kan jag tänka att det är okej.

-När jag tänker på framtiden så tänker jag att barnen inte får vänta lika länge som jag med att skaffa barn. Jag vill uppleva att vara farmor. Det kan kännas lite jobbigt. Jag vill berätta för dem hur viktigt det är med kärlek i livet och att föra livet vidare. Jag kan inte påverka dem att skaffa barn tidigare, men jag hoppas att de ser glädjen i att bli förälder.