Krönikan: Rockkonserter i mitt liv

Katarina Andreasson (i reportaget intill) tittade förvånat på mig och ställde frågan:

- Har du aldrig varit på en sån här konsert?

Hon menade en sådan som hon och Karlskrona symfoniorkester skulle ha dagen efter. En där musikerna är högtidsklädda och publiken sitter andäktig.

- Nä, sa jag. Jag har bara varit på rockkonserter.

Och så tänkte jag på alla fantastiska konserter jag varit på genom åren. Springsteen -81, Bob Marley på Grönan (har glömt året), U2 i Göteborg -87, Rockpile i Åbo -79, Kinks, Marianne Faithfull, Rod Stewart, Neil Young, Tina Turner, Mink deVille och många, många fler.

Och därmed har jag missat en massa klassiskt och en massa operor och en massa folklustspel och dansbandssammandragningar. Tack och lov, säger jag då, eftersom rockkonserterna i mitt liv nog innehållit mina lyckligaste ögonblick förutom det att få ett barn förstås.

Under mina värsta (bästa) år hade jag dessutom turen på min sida. Min bästa väninnas killkompis jobbade på skivbutiken före alla andra, Svala & Söderlund vid Konserthuset i Stockholm. Minst en gång i månaden gick vi ned till honom och fick välja varsin LP gratis! Jag minns den totala tillfredsställelsen av att hålla en Talking Heads-LP i handen som man inte ens behövt betala för. Det var lycka.

Samma väninna hade bott i England och under en tid i samma kollektiv som Elton Johns ljudtekniker. Det innebar, att när Elton kom till Konserthuset 1979, så satt vi intill ljudteknikern och avnjöt konserten. Sedan bjöds vi på efterfest och häpnade över att det fanns tjejer som inte gillade musiken utan bara ville vara tillsammans med killarna i bandet. Och på den tiden var det en officiell hemlighet att Elton är homosexuell.

Senare har mitt yrke som journalist gjort att jag också fått träffa några av dem jag gillar musikaliskt. Den förste jag fick äran att möta rent professionellt var Ulf Lundell i Östersund 1979. Strax efter honom var det dags för Phil Lynott som var ute på egen turné.

Jag var enormt nervös inför intervjun med Lundell, men hade skrivit ner några frågor. Efter att lokalradion fått sitt, var det min tur att kliva in i omklädningsrummet i Ishallen där Lundell skulle spela.

Där satt han, mindre än jag trodde och ihopkrupen med en burk öl i näven. När jag ställde mina frågor, sa han bara Uhm och uppmanade mig att ställa nästa fråga. Som han inte heller svarade på.

Hur jag fick ihop en artikel av det, är sådant som fortfarande övergår mitt förstånd. Det lärde mig i alla fall att det är viktigt att förbereda sig inför en intervju.

Att intervjua rockstjärnor är inte lätt och egentligen helt onödigt. Mycket bättre är att lyssna på musiken och texten de sjunger.

Rock on!