- Jaså, det är DU som är Kerstin, sa kompisarnas mammor lätt ogillande när de träffade mig första gången. Underförstått: "Det är alltså du som är den extremt påhittiga ungen som ligger bakom den senaste tidens dumheter!"

I dag benämns denna påhittighet med ett annat ord.

Nuförtiden är jag - i dessa mina ljusa stunder - kreativ.

Och det är mycket finare.

Konstigt nog.

Påhittiga barn räknas som jobbiga. (För att inte tala om resultatet av deras påhittighet.)

Medan kreativa vuxna är är något bra och och på snudd glamoröst - även om alla i dess omgivning ideligen måste klia dem på ryggen och räkna med att de tjurar ihop tio gånger om dagen när ingen orkar lyssna på deras nycker.

Många vuxna - chefer också faktisk (om de är av rätt ull ) - uppskattar kreativa kollegor mer än påhittighet hos sina egna barn.

Jag och mina systrar var påhittiga hela bunten, något som inte alltid uppskattades till sin fulla rätt av våra föräldrar.

Speciellt inte när min storasyster och jag agerade mellanhänder i försäljningen av en valpkull, som vi illegalt placerade ut hos våra kompisar. Samt i vår egen bastu.

Min pappa kan än i dag rodna av skam när han tänker på hur han fick köra runt i Lyckeby och hämta hundvalpar hos arga föräldrar till mina klasskamrater.

Och den gången jag och min bästis strök på papper efter att ha gjort osynligt bläck av citron och satte eld i mitt överkast, är heller inget av mina ljusare barndomsminnen.

Mina barn är - om jag får säga det själv - alldeles lagom påhittiga.

Medan min syster har fått vad hon förtjänar.

I min familj skrattar vi fortfarande åt hennes, numera halvvuxna, dotters fantastiska påhitt att förvandla sitt golv till en rutschkana genom att hälla ut en flaska såpa och två hinkar vatten.

Det var precis ett sådant påhitt hennes egen mor hade kunnat göra för sisådär 35 år sedan.

Maken brukar säga att på tio av mina infall finns en god idé som faktiskt går att förverkliga.

Och det är väl tur det.

Att jag har hittat någon som förstår vikten av att slå dövörat till.

Annars hade vi inte gjort annat än arrangerat fester med märkliga teman, rest jorden runt nästan gratis, stenlagt tomten i fantastiska mönster som ingen kunde gå på och möblerat om huset en gång om dagen.

Det kanske är så att de enbart påhittiga behöver människor av en annan sort.

Människor - som är nog så kreativa - men som utrustats med lite mer vett och sans också.

Och en förmåga att se vad som går att förverkliga och handlar därefter.

Sådana av min typ vill nämligen aldrig genomföra sina stundtals mycket jobbiga idéer. När deras kollegor och familjer pustande drar igång olika projekt, har de redan fladdrat i väg.

Det är bara att hoppas att alla påhittiga barn får samma förmån som jag trots allt haft.

Att stöta på rätt sorts människor. De med överseende.

Annars kan de komma hem till mig.

Jag känner igen en påhittig unge när jag ser den.