Han stod ensam i kampen att försöka rädda ö-hästen

Håkan Hallander tror att den okända urhästen från Blekinge hade kunnats räddas -om bara fler hade känt till dess existens.

-Som det utvecklades fanns den till slut bara ute på öarna. Och även om den i början av förra seklet var en självklarhet på de små lantbruken, så fanns det inget nedtecknat om den. Därför kunde också öarehästen -liksom många av lantraserna -dö ut utan något större väsen.

-Och det blev ju inte bättre av att Blekinge låg vid sidan om allfartsvägarna, konstaterar Hallander.

Nära missa öarehästen

När han höll på med forskningen till sin bok Svenska lantraser, som kom ut 1989, upplevde han just denna tystnad om den numera utdöda blekingska urhästen.

-Därför höll jag på att missa öarehästen, säger han och berättar att han i sista stund fick uppgifter att det funnits en häst-ras specifik för vårt län.

Dessa fåtaliga uppgifter hittade han i Blekinge Läns Hushållningssällskaps svar på en riksdagsefterlysning en bit in på 1900-talet, där man uppgav att det på Hasslö, Sturkö, Tjurkö och Senoren ännu fanns "öarehästar som sköttes som utgångsök".

Hundratals vildhästar

Hur många öarehästar det fanns som mest, kan dock inte Håkan Hallander svara säkert på.

-Men det rörde sig i alla fall om flera hundra, säger han och beklagar att den en gång helt vilda öarehästen dog ut och föll i glömska.

-Det är speciellt sorgligt med tanke på att den levde vidare till långt in på 1900-talet och är den äldst bevarade lanthästen om man undantar russet.

Gotland stod emot

Men om blekingarna hade satt in insatser på slutet av 1800-talet hade vi haft kvar öbefolkningens älskade hästar, tror Hallander och pekar på de hårdnackade gotlänningarna, som stod emot trycket från jordbruksexperterna i Stockholm.

-Svenska hushållningssällskapet gjorde tyvärr mycket för att förstöra för de svenska lantraserna. Och många representanter följde nitiskt direktiven att få fram högproduktiva djur till jordbruket.

Men om Gotland var undan- taget -där veterinär Schoug lyckades driva igenom undantagsbestämmelser för den gotländska lantrasen - så lyckades Öland desto bättre att utrota sin.

-Där var en mycket medveten satsning att få bort ölänningen. Det infördes till och med ett näringsförbud att sälja hästen vidare.

Okänd kamp för öhästen

Men det fanns faktiskt en man -vars kamp för de blekingska öhästarnas överlevnad få nutida personer känner igen.

Också för lantrasexperten är hans namn okänt.

Han hette Ossian Lagerholm och var en gång en aktad köpman i Karlskrona med bland annat ett charkuteri på Tersmedens väg på Hästö. På denna ö, som då saknade landförbindelse, hade Ossian Lagerholm också ett flertal vackra ö-hästar.

Och i dödsrunan, som var införd i BLT den 26 mars 1949, stod också att läsa att Ossian Lagerholm under sina 84 levnadsår förde en outtröttlig kamp för djurens väl.

"Otaliga äro de färder han företagit till olika delar av länet för att spåra upp och beivra fall av vanvård av husdjuren, och många gamla utslitna hästar och svältfödda, vanskötta fäkreatur ha tack vare Ossian Lagerholm befriats från sina lidanden..." heter det om denne föregångare för modern djurhållning.

Primitivt jordbruk

1924 skrev denne sanne djurvän en reflektion om öhästarnas levnadsvillkor som den såg ut 40 år tidigare.

I denna mycket intressanta skildring beskriver Lagerholm det primitiva jordbruket ute på öarna och nöden om fisket skulle slå fel.

Mitt i detta levde den halvvilda ö-hästen, oryktad, taggig och ovårdad - men med pigg och livlig uppsyn, gjorde den runt 1,25 centimeter höga ponnyn ett gott intryck på djurvännen.

Det var också hästarna som klarade sig bäst på det magra betet.

" Genom dålig eller ingen utfodring alls blevo djuren småväxta och förkrympta, på vårsidan magra som skelett...", skriver han och konstaterar att många av hästarna hade födgeni att hitta mat och vintertid syntes de ofta på rågfälten, där de skrapade undan snön.

Kördes på isarna

Lagerholm, som var en sann hästkarl, fascinerades redan som liten pojk av de envisa och stundtals lynniga öarehästarna, som ofta stod uppställda vid det Florinska planket.

Och han berättar livfullt hur öbefolkningen vintertid använde dem för att ta sig mellan öarna.

"Var det fråga om finåkning en söndag spändes det för en grant målad pinnsläde med lysande seldon. Bland annat var däckeln ofta skuren i trä i form av två delfiner och grant målad. Draglinor förekommo aldrig utan alltid skacklar, även vid parkörning. Fram på vårsidan, då isen var osäker, gingo öborna vid sidan av åkdonet och hästen fick draga korgarna.Icke ovanligt var, att isen där och var ej höll. Då gick hästen igenom, men då den var försedd med rännsnara om halsen, flöt den lätt och drogs upp på fastare is, där snaran lossades. Efter en stund kunde han stiga upp och resan fortsattes, ofta med ytterligare en nedkörning. För sex à sju år sedan talade jag med en man som varit med om att taga upp hästen två gånger på en resa hem. Skulle till äventyrs en häst drunkna, tog ägaren det ej så hårt. Det fanns ju fler och värdet var ringa."

Sköt nyfödda föl

Och just det låga priset, förvånade Lagerholm själv när han någon gång på 1880-talet köpte två föl för 10 respektive 15 kronor.

Svaret han fick på sin fråga om det ringa priset var att ägaren redan hade två ston, som gick med hingstarna och fick föl varje år.

"Jag kan inte behålla alla dessa", svarade ägaren och Lagerholm konstaterar att det inte var helt ovanligt att man sköt fölen så snart de föddes.

"Å en av öarna såg jag ett dött föl och modern stående nosande på detsamma. Då jag omtalade det för ägaren fick jag svaret: "Det skåt (sköt) vi. Jag ville inte föda upp det".

Men även om djurvännen Lagerholm ansåg att de blekingska öborna inte var några djurvänner ville han inte fördöma dessa människor, som levde under så stränga livsvillkor.

Han slutar sin skildring med att konstatera att ö-hästen är utdöd, men att minnet av den lever vidare.

Och att det en gång kommer en yngre generation som ska finna intresse i det "vad jag här nedskrivit".