Fröken blev Hillevis stöd

Hillevi Magnusson är som tioåriga tjejer är mest. Det är full fart framåt hela tiden. Och roligast av allt är friidrotten.

– Härom dagen sprang jag så fort att jag nästan ramlade omkull, fnissar Hillevi och mamma Catarina skakar lite uppgivet på huvudet.

Men samtidigt kan hon inte låta bli att le.

För åtta månader sedan trodde hon ju att det var slut med ett normalt liv för hennes yngsta dotter.

Då hade jullovet passerat och skolan börjat. Och så här med facit i hand kan Catarina inte förstå hur hon kunde missa alla symptom; Hillevis trötthet, kilona som försvann på bara några få veckor och så den ständiga törsten.

Själv minns Hillevi att hon var kissnödig jämt och att hon kände sig konstig, nästan som om huvudet inte var med.

Så en dag precis i början av terminen skulle det spelas pingis på Saltöskolan och Hillevi, som en av de bästa eleverna på just den sporten, kunde plötsligt inte hålla racketen.

Då förstod hennes lärare, Marianne Bergman, att någonting var rysligt fel med tioåringen.

På vårdcentralen behövdes bara ett blod- och ett kissprov för att bekräfta misstankarna.

Hillevi och hennes föräldrar skickades direkt till Blekingesjukhuset, där ett eget rum ställts i ordning. De blev kvar på barnavdelningen i två veckor.

– Där var ganska roligt. Det fanns mycket leksaker och så fanns det en dator man fick använda, säger Hillevi, som nog aldrig förstod hur allvarligt läget var.

Hon var ganska medtagen när hon kom in till sjukhuset och kopplades direkt till dropp och insulinpump.

Den kvällen ringde Catarina till Marianne, som blev både chockad och ledsen. Hennes egen dotter Vilma hade fått samma diagnos några månader tidigare. Och för henne kändes det som ett alldeles för grymt sammanträffande.

Läraren minns också hur Hillevis mamma hela tiden upprepade att insulinpumpen bara var för säkerhets skull och att det inte kunde vara så illa som läkaren sa.

– Jag kunde inte ta in att mitt barn var allvarligt sjuk. Hon hade ju aldrig varit sjuk innan och vi har ingen diabetes i familjen. Det kändes som om hela vår tillvaro rasade, säger Catarina, som fick sig en rejäl tankeställare när hon pratade med Hillevis storasyster.

– När hon hörde hur förtvivlad jag var sa hon: "Mamma lugna ner dig. Det kunde ha varit mycket, mycket värre".

Men det var inte bara beskedet som var jobbigt. Den första tiden innebar ständiga prövningar för Hillevi och hennes familj. Bara en sådan sak som att lära sig hur mycket mat den fysiskt aktiva tioåringen skulle behöva kontra insulindosen.

– Det var jobbigt. I början hoppade sockret hela tiden, säger Hillevi.

Och så var det detta med sprutorna, sju gånger om dagen.

– Jag utbildade mig inte inom vården bara för att jag är spruträdd och så var jag tvungen att lära mig sticka mitt eget barn, säger Catarina och konstaterar att det inte var något att be för. Varken då eller senare. Hon har lärt sig under de senaste månaderna att ta in tuff information, bearbeta den och sedan ställa in sig på att gilla läget.

– Så måste det vara. För Hillevis skull och för resten av familjens.

I början funderade hon mycket på varför just Hillevi drabbats. Någon förklaring från forskarna varför alltfler barn drabbas av diabetes typ 1 finns nämligen inte.

– Det sägs att diabetes ökar bland barn och man tror att virus kan utlösa sjukdomen. Jag tror att det var influensasprutan som gjorde det, men jag kan inte hålla på och älta det.

Lugnast av alla har nog huvudpersonen själv varit under dessa omskakande månader.

Och det, enligt hennes mamma, mycket tack vare dotterns lärare.

– Vi har fått ett otroligt bra bemötande inom vården. De är helt underbara på barnkliniken och diabetesteamet gör allt för oss. Men jag vet inte om vi hade klarat det så bra om vi inte hade haft Marianne. Hon är ett stort stöd och hon vet hela tiden hur det känns.

– Och nu har våra döttrar blivit kompisar, säger Marianne och berättar att tjejerna utbyter både erfarenheter och råd. Som till exempel hur man gör läsk av bubbelvatten och saft.

– Barn med diabetes är fantastiska. De klarar mycket mer än vad vi vuxna kan föreställa oss. Men självklart är det en jobbig omställning. Och det är en stor sorg att veta att ens barn måste leva med sin sjukdom hela livet.

Mariannes strategi har hela tiden varit att prata öppet om sjukdomen på skolan och på så sätt avdramatisera den.

Redan när Hillevi besökte klassen under en permission från sjukhuset fick hon visa upp det blå etuiet med insulinsprutan, stickaren som ser ut som en penna och den lilla maskinen som kollar blodsockret.

Hillevis klasskamrater vet numera det mesta om diabetes och att de ska hämta någon vuxen om deras kompis verkar lite frånvarande och skakig

Själv är tioåringen mycket medveten om sin kropps signaler. När hon är i skolan går hon till Marianne om hon känner sig låg och behöver en extra smörgås eller några druvsockertabletter. Och hon tar sina sprutor själv i samband med måltiderna.

– Jag sticker i magen. Det gör nästan inte ont alls, säger Hillevi.

Tack vare de täta insulindoserna kan Hillevi äta ungefär samma mat som hon gjorde innan, om än med mer fibrer och grönsaker.

– Hon kan så klart inte frossa i söta produkter, men kostdirektiven har ändrat sig mycket sedan vi var barn, förklarar Marianne.

Så kan Hillevi äta det mesta i skolmatsalen, förutom ketchup och sylt på pannkakor.

– Då får jag färska bär i stället, säger hon.

Men visst finns det stunder när det är jobbigt.

– Hemma kallar vi den skitsjukdomen, för ibland känns det bara så. Man måste få avreagera sig ibland, säger Marianne.

Så mycket viktigare är det då för henne att skolan stöttar barn med diabetes.

Men så är det inte på alla skolor. Det blev hon och Catarina varse om nyligen när de var på kurs och träffade andra föräldrar till barn med diabetes.

– En del berättade att deras barn fick gå undan när de skulle ta sina sprutor och att man inte pratade om deras sjukdom i klassen. De här barnen har jättejobbigt att acceptera sin situation, säger Marianne och konstaterar att det finns lärare som anser att det inte ingår i deras arbetsuppgifter att lära sig mer om diabetes och ta sig an barn med sjukdomen.

– Det tycker jag är fel. Vårt uppdrag är att barnen ska kunna gå i skolan och då måste vi hjälpa till, även om det kan kännas som ett stort ansvar. Men det är faktiskt inte så svårt att lära sig. Dessutom finns det mycket hjälp att få från sjukvården.

Och Catarina Magnusson kan bara hålla med.

När hennes dotter är på sin skola på Saltö känner Hillevi sig trygg.

– Och det är väl egentligen det enda som betyder något, att barnen har det bra.