n n Jag var ett otroligt ekonomiskt barn.

Ett sådant som nogsamt bokförde veckopengen i kassabok, aldrig köpte småkrafs eller godis och som triumferade med ny dockvagn - tre månader före jul.

Om någon frågade mig hur mycket som låg i spargrisen, kunde jag svara på öret rätt.

När mina slösaktiga systrar glufsade ur gottepåsarna redan på väg hem från barnkalasen, låg mitt godis längst in i garderoben månadsvis ända tills chokladen vitnade.

För att vara riktigt säker på att ingen skulle snatta ur gömmorna, spred jag ut bland familjemedlemmarna att jag slickat på varenda bit.

Däremot bangade jag inte för att tilltvinga mig godis ur systrarnas påsar. Och mitt första riktiga klipp var när jag bytte kronorna i lillsyrrans rör mot femöringar med argumentet att de var större.

Jag förstår inte hur jag kunde få en så bekymmerslös attityd till pengar som vuxen.

Sådana som jag borde faktiskt förbjudas att ha ett eget kontokort.

Jag försvarar mig ibland med att det var studentlivets "äckelnudlar till studiebidraget kommer och sedan järnet-attityd" som förstört mitt ekonomiska sinnelag.

För när maken köper hårda toapapper i jättebalar, väljer jag skamlöst bland de mjuka rullarna med segel- båtar och söta får - utan att bekymra mig det minsta om att dessa en dag kommer att knuffa oss nerför ruinens brant.

Jag sover också gott om nätterna.

Trots huslån och galopperande fastighetsskatt.

Det värsta är att mina barn kommer att ärva sin mors, Slösas, brist på ekonomiskt sinnelag.

När deras månadspeng sedan länge är slut och pedagogiske maken försöker hålla igen, kan jag glatt bjuda flickorna på bio - bara för att det är så himla kul.

Jag vred mig som en orm på bankens stol häromdagen när jag förstod hur stygg jag är, som ideligen blåser barnen på sina surt förvärvade slantar med argumentet "Jamen, i somras bjöd jag er på hela åkbiljetten på Grönan" och ersätter lånade pengar ur deras söta små portmonnäer med lappar typ "Mamma lånat 100 kronor".

Nu ska det bli bättring, lovade jag mig själv i bilen hem.

Hädanefter ska jag förhandla om månadspengen, hålla mig till ett visst datum och aldrig låna minsta krona av dem. De små sötnosarna ska minsann kunna tjäna en extra slant också.

Tänkte jag storsint och öppnade dotterns garderobsdörr.

Och fick mitt livs chock.

För bakom dörren hängde lappen där hon bokfört minsta krona jag lånat det senaste året. Kryssen betydde alla uteblivna månadspengar, förklarade hon förnöjt senare på kvällen.

Och när jag smög in i rummet den natten, bekräftades alla onda aningar om den lilla snåljåpen:

Längst in i garderoben låg högar av vitnad choklad.